Ur askan i elden
Sedan vistelsen i Murmansk och färdigställandet av vårt gruvprojekt har tillvaron tett sig ganska oviss. Många av våra medarbetare har permitterats på grund av finanskris och därtill följande arbetsbrist. Här i Kirkenes växer ju inte arbetstillfällena på träd precis och inga större projekt i närområdet har inte synts till. Vår förhoppning var att ombesörja stora delar av driften och förbättringar i gruvan och anrikningsverket. Men även hos det stora bolaget tryter pengarna och en stor brist på fungerande organisation. Så det blidde bara en tumme och knappt det. I skrivandets stund ser malmpriset ut att stiga ganska raskt uppåt och det ger ju en liten förhoppning att investeringar ska öka och även vår inblandning och delaktighet.
Så under tiden letar vi projekt och nya möjligheter. En del har vi funnit och fått vara med att räkna på, men ännu inget som gett resultat. Och nu lurar det grekiska moraset om hörnet och det vete sjutton vad det kan ställa till med? En ny finanskris kanske?!
Som inte detta vore nog så behagade en vulkan vakna till liv och sprida en massa aska i luften och gjorde luftrummet omöjligt att flyga genom. Och här uppe i Nordnorge är vi förpassade till just flyget för att ta oss till andra platser och så även leveranser av diverse ting. Som värst var det just som jag och tre andra kollegor skulle fara hem. Så vad göra? Krismöte etablerades, idéer vaskades fram och resultatet blev att endast bil var möjligt för vidare transport hem. Eventuellt enbart till Kiruna och sedan vidare med tåg. Inte nog med att vi skulle hem, vi skulle ha upp personal till rotationsbytet. Ganska snart visade det sig att tåg var ett icke-alternativ då SJ och andra operatörer inte hade kapacitet och tillgången till biljetter var obefintlig.
Så vi planerade för bilfärd till Karlstad där de som skulle upp till Kirkenes skulle möta upp och ta bilen de 190 milen upp till arbetet. Märklig nog fanns det biljetter både till och från Karlstad, även om vissa fick åka lite omvägar.
Sagt och gjort, vi beslagtog en av företagets bilar. Naturligtvis den som vi tyckte var finast och mest behaglig och kl 8.00 på söndagsmorgonen anträdde vi färden mot sydligare breddgrader. Petra tog kommandot bakom ratten och färden ner till den finska gränsen i vid Nejden var en behaglig och vacker tur. Petra hade noga planerat färden och Niklas hade bidragit med, som vi tyckte då, besparande genvägar genom den finska ödemarken.
Efter ett par mil genom finska Lappland tog vi ett stopp vid vägkanten för lite kaffe och goda smörgåsar som Petra lagt hela sin själ i. Solen sken och tystnaden i skogen som vi stannat i var som lisa för själen. Dock var vi en aning bekymrade, för när vi svängt av i Enari klagade Petra på att det var lite svårt att få i växlarna. Jag och Truls, män i våra bästa år, tog Petras beklagande mest med en axelryckning då vi kanske tänkte så att bilar och kvinnor inte kanske inte är så samspelta. Efter pausen tog jag själv över ratten och vi for vidare mot södern. Efter några mil anlände vi till Pokka och Niklas berömda genväg. En genväg som skulle bespara oss ca sju mil. Dock en grusväg, men enlligt Niklas helt farbar. Jo, pyttsan! Med djup tjäle och en tinande yta var det som att köra i smält smör. Bilen for som en vante i underlaget och trots att vi körde på en spikrak sträcka behagade underlaget att ställa bilen i en bredsladd. I den stunden var Niklas aktier på bottennivå, kan jag säga.
Och just här på grusvägen började jag inse att Petras farhågor om växellådan inte var något kvinnligt påfund och ett obehagligt skärande oljud började göra sig mer och mer påträngande.
I sex-sju mil slet jag med den förbaskade växellådan, jag och Petra skrattade åt eländet och Truls började se vettskrämd ut. Ganska snart var det bara femmans växel som var något att ha, de andra fick jag tvinga i läge och rätt var det var så hoppade växeln ur.
Vi närmade oss Levi, Finlands svar på Åre och bebyggda trakter och vid en korsning såg jag en bärgningsbil, där föraren var i full färd med att bärga en personbil. När vi passerade skämtade jag med Petra att "där är ju vår kompis". I den stunden öppnade Truls munnen och ville absolut att vi skulle ta reda på en bensinstation för att kolla oljan i växellådan. På vår väg genom Levi spanade vi som indianer efter en bensinstation och Truls var den första att få träff, så vi körde genom en rondell på femmans växel och mot bensinstationen. Besvikelsen var stor när vi kunde konstatera att det var en automatstation och ingen hjälp fanns att få där och då kände vi att goda råd var dyra. Rådslag påbörjades och det enda alternativ som blev kvar var att fortsätta och hoppas på tur. Femmans växel fungerade ju och fick vi bara upp farten så skulle vi nog kunna ta oss till Kittälä. Genom samma rondell igen på femmans växel och upp med farten. Vi kom cirka en kilometer och sedan skar växellådan med ett himla oljud och låsta hjul. Där stod vi vid vägkanten, från all ära och redlighet, med en icke fungerande bil. Nog borde vi sett chockade ut men istället höll vi på att skratta på oss, för det här var bara för bra och osannolikt. Ur bilen, upp med motorhuven och röken välde fram som om vi eldat med vått gräs. Packa ur bagaget, leta varningstriangel, Truls iväg med triangeln för information till våra medtrafikanter. När Truls är på väg tillbaka mot bilen, vem kommer inte då? Jo, vår kompis bilbärgaren, som vi glatt vinkar in och vi tänker att nu är vi på G igen.
Ur stiger föraren av bärgningsbilen och snart inser vi att han kan inte ett ord svenska eller engelska. Återigen grinar oturen oss i ansiktet, men Petra som är en kreativ, snabbtänkt och handlingskraftig kvinna i sina bästa år finner snart på goda råd. Hon tar naturligtvis och ringer vår finlands-svenska medarbetare Reijo i Kirkenes och överlämnar luren till bärgaren och överenskommelser görs på rungande finska. Snart får även vi kunskap om denna överenskommelse, vilken innebär att bärgaren tar en av oss med in til Kittälä, fixar hyrbil, lastar av bärgningsbilen och kommer och bärgar vår skrothög. Så på cirka en timme har är vi på väg igen. Men när vi kommer fram till Kittälä inser vi att denna enorma anspänning som vi varit utsatta för har gjort vrålhungriga, så sagt och gjort, stopp vid närmsta matställe. En god pyttipanna fyller på förråden, pausen smälter intrycken och chocken stillar sig.
Resten av vägen hem blir mest en transportsträcka utan incidenter, mer än att tröttheten gör sig påmind då och då och byte av förare görs.
Väl i Karlstad tar vi en tidig frukost på Scandic, vi tar oss till centralen, Mats möter upp, vi tar farväl av varandra och jag och Truls sätter oss på tåg till Oslo respektive Göteborg.
Så 32 timmar efter resans start sätter jag fötterna på hemmaplan och andas bekant luft.
Så under tiden letar vi projekt och nya möjligheter. En del har vi funnit och fått vara med att räkna på, men ännu inget som gett resultat. Och nu lurar det grekiska moraset om hörnet och det vete sjutton vad det kan ställa till med? En ny finanskris kanske?!
Som inte detta vore nog så behagade en vulkan vakna till liv och sprida en massa aska i luften och gjorde luftrummet omöjligt att flyga genom. Och här uppe i Nordnorge är vi förpassade till just flyget för att ta oss till andra platser och så även leveranser av diverse ting. Som värst var det just som jag och tre andra kollegor skulle fara hem. Så vad göra? Krismöte etablerades, idéer vaskades fram och resultatet blev att endast bil var möjligt för vidare transport hem. Eventuellt enbart till Kiruna och sedan vidare med tåg. Inte nog med att vi skulle hem, vi skulle ha upp personal till rotationsbytet. Ganska snart visade det sig att tåg var ett icke-alternativ då SJ och andra operatörer inte hade kapacitet och tillgången till biljetter var obefintlig.
Så vi planerade för bilfärd till Karlstad där de som skulle upp till Kirkenes skulle möta upp och ta bilen de 190 milen upp till arbetet. Märklig nog fanns det biljetter både till och från Karlstad, även om vissa fick åka lite omvägar.
Sagt och gjort, vi beslagtog en av företagets bilar. Naturligtvis den som vi tyckte var finast och mest behaglig och kl 8.00 på söndagsmorgonen anträdde vi färden mot sydligare breddgrader. Petra tog kommandot bakom ratten och färden ner till den finska gränsen i vid Nejden var en behaglig och vacker tur. Petra hade noga planerat färden och Niklas hade bidragit med, som vi tyckte då, besparande genvägar genom den finska ödemarken.
Efter ett par mil genom finska Lappland tog vi ett stopp vid vägkanten för lite kaffe och goda smörgåsar som Petra lagt hela sin själ i. Solen sken och tystnaden i skogen som vi stannat i var som lisa för själen. Dock var vi en aning bekymrade, för när vi svängt av i Enari klagade Petra på att det var lite svårt att få i växlarna. Jag och Truls, män i våra bästa år, tog Petras beklagande mest med en axelryckning då vi kanske tänkte så att bilar och kvinnor inte kanske inte är så samspelta. Efter pausen tog jag själv över ratten och vi for vidare mot södern. Efter några mil anlände vi till Pokka och Niklas berömda genväg. En genväg som skulle bespara oss ca sju mil. Dock en grusväg, men enlligt Niklas helt farbar. Jo, pyttsan! Med djup tjäle och en tinande yta var det som att köra i smält smör. Bilen for som en vante i underlaget och trots att vi körde på en spikrak sträcka behagade underlaget att ställa bilen i en bredsladd. I den stunden var Niklas aktier på bottennivå, kan jag säga.
Och just här på grusvägen började jag inse att Petras farhågor om växellådan inte var något kvinnligt påfund och ett obehagligt skärande oljud började göra sig mer och mer påträngande.
I sex-sju mil slet jag med den förbaskade växellådan, jag och Petra skrattade åt eländet och Truls började se vettskrämd ut. Ganska snart var det bara femmans växel som var något att ha, de andra fick jag tvinga i läge och rätt var det var så hoppade växeln ur.
Vi närmade oss Levi, Finlands svar på Åre och bebyggda trakter och vid en korsning såg jag en bärgningsbil, där föraren var i full färd med att bärga en personbil. När vi passerade skämtade jag med Petra att "där är ju vår kompis". I den stunden öppnade Truls munnen och ville absolut att vi skulle ta reda på en bensinstation för att kolla oljan i växellådan. På vår väg genom Levi spanade vi som indianer efter en bensinstation och Truls var den första att få träff, så vi körde genom en rondell på femmans växel och mot bensinstationen. Besvikelsen var stor när vi kunde konstatera att det var en automatstation och ingen hjälp fanns att få där och då kände vi att goda råd var dyra. Rådslag påbörjades och det enda alternativ som blev kvar var att fortsätta och hoppas på tur. Femmans växel fungerade ju och fick vi bara upp farten så skulle vi nog kunna ta oss till Kittälä. Genom samma rondell igen på femmans växel och upp med farten. Vi kom cirka en kilometer och sedan skar växellådan med ett himla oljud och låsta hjul. Där stod vi vid vägkanten, från all ära och redlighet, med en icke fungerande bil. Nog borde vi sett chockade ut men istället höll vi på att skratta på oss, för det här var bara för bra och osannolikt. Ur bilen, upp med motorhuven och röken välde fram som om vi eldat med vått gräs. Packa ur bagaget, leta varningstriangel, Truls iväg med triangeln för information till våra medtrafikanter. När Truls är på väg tillbaka mot bilen, vem kommer inte då? Jo, vår kompis bilbärgaren, som vi glatt vinkar in och vi tänker att nu är vi på G igen.
Ur stiger föraren av bärgningsbilen och snart inser vi att han kan inte ett ord svenska eller engelska. Återigen grinar oturen oss i ansiktet, men Petra som är en kreativ, snabbtänkt och handlingskraftig kvinna i sina bästa år finner snart på goda råd. Hon tar naturligtvis och ringer vår finlands-svenska medarbetare Reijo i Kirkenes och överlämnar luren till bärgaren och överenskommelser görs på rungande finska. Snart får även vi kunskap om denna överenskommelse, vilken innebär att bärgaren tar en av oss med in til Kittälä, fixar hyrbil, lastar av bärgningsbilen och kommer och bärgar vår skrothög. Så på cirka en timme har är vi på väg igen. Men när vi kommer fram till Kittälä inser vi att denna enorma anspänning som vi varit utsatta för har gjort vrålhungriga, så sagt och gjort, stopp vid närmsta matställe. En god pyttipanna fyller på förråden, pausen smälter intrycken och chocken stillar sig.
Resten av vägen hem blir mest en transportsträcka utan incidenter, mer än att tröttheten gör sig påmind då och då och byte av förare görs.
Väl i Karlstad tar vi en tidig frukost på Scandic, vi tar oss till centralen, Mats möter upp, vi tar farväl av varandra och jag och Truls sätter oss på tåg till Oslo respektive Göteborg.
Så 32 timmar efter resans start sätter jag fötterna på hemmaplan och andas bekant luft.
Kommentarer
Trackback
