Kirkenes - Ett jobbäventyr

Efter askmoln kommer sol och våren har haft sin premiär här uppe i Kirkenes. Som i alla andra delar av norra Skandinavien kom den lite hastigt och med mycket värme, vilket fick till följd att det är vatten i stort sett överallt. Märkligt att skåda och med vilken kraft vattnet tar sig fram. Inget verkar stoppa dess framfart. Men några underbara dagar med upp mot 22 grader varmt fick vi innan det var dags att åter resa hem för friperiod. Men innan dess skulle vi fira den 17 maj, Norges nationaldag.

Sedan vistelsen i Murmansk och färdigställandet av vårt gruvprojekt har tillvaron tett sig ganska oviss. Många av våra medarbetare har permitterats på grund av finanskris och därtill följande arbetsbrist. Här i Kirkenes växer ju inte arbetstillfällena på träd precis och inga större projekt i närområdet har inte synts till. Vår förhoppning var att ombesörja stora delar av driften och förbättringar i gruvan och anrikningsverket. Men även hos det stora bolaget tryter pengarna och en stor brist på fungerande organisation. Så det blidde bara en tumme och knappt det. I skrivandets stund ser malmpriset ut att stiga ganska raskt uppåt och det ger ju en liten förhoppning att investeringar ska öka och även vår inblandning och delaktighet.

Så under tiden letar vi projekt och nya möjligheter. En del har vi funnit och fått vara med att räkna på, men ännu inget som gett resultat. Och nu lurar det grekiska moraset om hörnet och det vete sjutton vad det kan ställa till med? En ny finanskris kanske?!

Som inte detta vore nog så behagade en vulkan vakna till liv och sprida en massa aska i luften och gjorde luftrummet omöjligt att flyga genom. Och här uppe i Nordnorge är vi förpassade till just flyget för att ta oss till andra platser och så även leveranser av diverse ting. Som värst var det just som jag och tre andra kollegor skulle fara hem. Så vad göra? Krismöte etablerades, idéer vaskades fram och resultatet blev att endast bil var möjligt för vidare transport hem. Eventuellt enbart till Kiruna och sedan vidare med tåg. Inte nog med att vi skulle hem, vi skulle ha upp personal till rotationsbytet. Ganska snart visade det sig att tåg var ett icke-alternativ då SJ och andra operatörer inte hade kapacitet och tillgången till biljetter var obefintlig.
Så vi planerade för bilfärd till Karlstad där de som skulle upp till Kirkenes skulle möta upp och ta bilen de 190 milen upp till arbetet. Märklig nog fanns det biljetter både till och från Karlstad, även om vissa fick åka lite omvägar.
Sagt och gjort, vi beslagtog en av företagets bilar. Naturligtvis den som vi tyckte var finast och mest behaglig och kl 8.00 på söndagsmorgonen anträdde vi färden mot sydligare breddgrader. Petra tog kommandot bakom ratten och färden ner till den finska gränsen i vid Nejden var en behaglig och vacker tur. Petra hade noga planerat färden och Niklas hade bidragit med, som vi tyckte då, besparande genvägar genom den finska ödemarken.

Efter ett par mil genom finska Lappland tog vi ett stopp vid vägkanten för lite kaffe och goda smörgåsar som Petra lagt hela sin själ i. Solen sken och tystnaden i skogen som vi stannat i var som lisa för själen. Dock var vi en aning bekymrade, för när vi svängt av i Enari klagade Petra på att det var lite svårt att få i växlarna. Jag och Truls, män i våra bästa år, tog Petras beklagande mest med en axelryckning då vi kanske tänkte så att bilar och kvinnor inte kanske inte är så samspelta. Efter pausen tog jag själv över ratten och vi for vidare mot södern. Efter några mil anlände vi till Pokka och Niklas berömda genväg. En genväg som skulle bespara oss ca sju mil. Dock en grusväg, men enlligt Niklas helt farbar. Jo, pyttsan! Med djup tjäle och en tinande yta var det som att köra i smält smör. Bilen for som en vante i underlaget och trots att vi körde på en spikrak sträcka behagade underlaget att ställa bilen i en bredsladd. I den stunden var Niklas aktier på bottennivå, kan jag säga.
Och just här på grusvägen började jag inse att Petras farhågor om växellådan inte var något kvinnligt påfund och ett obehagligt skärande oljud började göra sig mer och mer påträngande.
I sex-sju mil slet jag med den förbaskade växellådan, jag och Petra skrattade åt eländet och Truls började se vettskrämd ut. Ganska snart var det bara femmans växel som var något att ha, de andra fick jag tvinga i läge och rätt var det var så hoppade växeln ur.

Vi närmade oss Levi, Finlands svar på Åre och bebyggda trakter och vid en korsning såg jag en bärgningsbil, där föraren var i full färd med att bärga en personbil. När vi passerade skämtade jag med Petra att "där är ju vår kompis". I den stunden öppnade Truls munnen och ville absolut att vi skulle ta reda på en bensinstation för att kolla oljan i växellådan. På vår väg genom Levi spanade vi som indianer efter en bensinstation och Truls var den första att få träff, så vi körde genom en rondell på femmans växel och mot bensinstationen. Besvikelsen var stor när vi kunde konstatera att det var en automatstation och ingen hjälp fanns att få där och då kände vi att goda råd var dyra. Rådslag påbörjades och det enda alternativ som blev kvar var att fortsätta och hoppas på tur. Femmans växel fungerade ju och fick vi bara upp farten så skulle vi nog kunna ta oss till Kittälä. Genom samma rondell igen på femmans växel och upp med farten. Vi kom cirka en kilometer och sedan skar växellådan med ett himla oljud och låsta hjul. Där stod vi vid vägkanten, från all ära och redlighet, med en icke fungerande bil. Nog borde vi sett chockade ut men istället höll vi på att skratta på oss, för det här var bara för bra och osannolikt. Ur bilen, upp med motorhuven och röken välde fram som om vi eldat med vått gräs. Packa ur bagaget, leta varningstriangel, Truls iväg med triangeln för information till våra medtrafikanter. När Truls är på väg tillbaka mot bilen, vem kommer inte då? Jo, vår kompis bilbärgaren, som vi glatt vinkar in och vi tänker att nu är vi på G igen.

Ur stiger föraren av bärgningsbilen och snart inser vi att han kan inte ett ord svenska eller engelska. Återigen grinar oturen oss i ansiktet, men Petra som är en kreativ, snabbtänkt och handlingskraftig kvinna i sina bästa år finner snart på goda råd. Hon tar naturligtvis och ringer vår finlands-svenska medarbetare Reijo i Kirkenes och överlämnar luren till bärgaren och överenskommelser görs på rungande finska. Snart får även vi kunskap om denna överenskommelse, vilken innebär att bärgaren tar en av oss med in til Kittälä, fixar hyrbil, lastar av bärgningsbilen och kommer och bärgar vår skrothög. Så på cirka en timme har är vi på väg igen. Men när vi kommer fram till Kittälä inser vi att denna enorma anspänning som vi varit utsatta för har gjort vrålhungriga, så sagt och gjort, stopp vid närmsta matställe. En god pyttipanna fyller på förråden, pausen smälter intrycken och chocken stillar sig.
Resten av vägen hem blir mest en transportsträcka utan incidenter, mer än att tröttheten gör sig påmind då och då och byte av förare görs.
Väl i Karlstad tar vi en tidig frukost på Scandic, vi tar oss till centralen, Mats möter upp, vi tar farväl av varandra och jag och Truls sätter oss på tåg till Oslo respektive Göteborg.
Så 32 timmar efter resans start sätter jag fötterna på hemmaplan och andas bekant luft.

Äntligen har motivationen och skrivklådan återvänt till denna arma själ, som lidit och pinats under en lång och eländig vinter här i världens ände. Nåväl, kanske det inte är så illa som det låter, men utan motivation är det en plåga att producera något läsvärt. Hoppas att du som läser och har följt berättelsen har överseende med denna brist.

För att fortsätta historien om besöket i Murmansk går vi in i dag två som startade en grå och tidig morgon. Tror att vissa av oss hade vissa svårigheter med att stiga upp och när de väl var uppe på benen kändes nog huvudet tungt på axlarna. Som sagt, allt har konsekvenser och så även föregående kväll i glada vänners lag.
I alla fall, så intogs en rysk frukost. Inte alls så annorlunda mot andra hotellfrukostar jag upplevt. Så mätt och glad blev i alla fall jag och upptankad med ny energi. Vilket skulle visa sig behövas, eftersom förmiddagen skulle ägnas åt att lyssna på två föreläsningar. Och alla som varit på föreläsningar, oavsett ämne och föredragare, tenderar blodsockret att dala ganska rejält efter en timme eller så och gäspningar blir mer regel än undantag.
Första delen behandlade de möjligheter som finns runt Murmansk och Kolahalvön, vilka inte alls är oävna med tanke på alla de naturresurser som finns där. Föredragshållare var den förre guvenörens rådgivare, Viktor tror jag att han hette.

I synnerhet pratade han om det stora gas- och oljefält ca 70-80 mil norr om Murmansk, Shtokman-fältet ute i det kalla Barents hav. Finns mer att läsa om på följande länk: http://en.wikipedia.org/wiki/Shtokman_field Ska enligt uppgift vara ett av världens största reserver av olja och gas, men på grund av dess läge enormt kostsamt att etablera.

Efter en kopp kaffe med tilltugg intogs scenen av en blond dam från Barents sekretariatet vilken jag helt tappat namnet på. I varje fall pratade hon om samarbetet mellan de norra delarna av Norge, Sverige, Finland och Kolahalvön och vilka möjligheter som den regionen har att erbjuda. I och för sig karga och ödsliga trakter, en infrastruktur som behöver rustas upp, men som sagt med stora naturresurser av alla de slag. Ska erkänna att vid denna tidpunkt var kanske inte intresset och engagemanget på topp. Magen började knorra på flertalet och tankarna riktades sakta men säkert åt mer världsliga och mer påtagliga ting.

Dags för lunch och varför inte intaga den på den välkända pizzerian Mamma Mia i Murmansk. Nåja, det var kanske att ta i att den är välkänd, men vad gör man inte för lite mat i magen. Efter rensade uppläggningsfat och med ny energi tog vi bussen till ett lokalt företag som tillverkade fönster. Vad det har med el att göra vet jag inte, men klart intressant upplevelse. I en för ögat ganska ny lokal producerades plastfönster, dvs fönsterram av plast och treglasruta. Genast tog yrkesskadan befälet när vi beskådade elinstallationerna och frågan hängde dytungt över sällskapet. Vem har installerat? Svaret var att det var de anställda som installerat och på följdfrågan om de hade några kunskaper var svaret kort och gott nej. Men belysningen lös och maskinerna snurrade, så det där med nödig kännedom är kanske inte så oävet i alla fall. Uppvärmningen av lokalen var en historia för sig i all sin enkelhet. Apparaturen såg ut som ett liggande oljefat med ett antal påsvetsade rör, liknande avgasrören på en bil. I tunnan hördes en fläkt och en oljebärnnare brumma och ut kom varm och behaglig luft. Men frågan är om denna konstruktion hade en ringaste möjlighet att värma lokalens hela volym i en smällkall vinter?
Från installationerna till produktionen. Inte var det mycket som var automatiserat, utan med handpåläggning gjordes det mesta. Plastprofilerna placerades i en jigg och sågades för hand. Vid nästa station var det någon som skruvade ihop profilerna i olika ramstorlekar och sedan placerades glasrutan i ramen och fönstret var färdigt för leverans. Såg faktiskt riktigt rejält ut och till det fantastiska priset av ca 1000 svenska kronor. Man ska kanske börja importera?

Efter en arbetssam dag var det dags för lite fest och glamman till vilken vi hade bjudit in våra ryska föreläsare. Till denna tillställning tog sällskapet taxi, vilket var en färd som sent ska glömmas. I den rysk-ortodoxa delen av världen är det tydligen kutym att välsigna allt mellan himmel och jord och så även taxibilar, vilket får till följd att gaspedalen i stort sett bara har ett läge, det vill säga bottenläge. Vår taxibil var en gammal Moskovitch (tar inte ansvar för den stavningen) och en ung och fager rysk kvinna till chaufför. Det var nog en dj-vla tur att det vilade en välsignelse över bilen, för oj vad det gick! Lite handsvett fanns det nog i passagerarnas händer och en del blundade nog.
Väl framme intog vi ett långbord och våra ryska gäster beställde in vodka. Här fick vi bekräftat att det går att dricka vodka ur stora dricksglas och i stora mängder tillika. En av mina kollegor, inte namngiven, antog en ikke uttalad utmaning och försökte hålla jämna steg med våra ryska gäster och hur det slutade kan nog de flesta ana. Om inte annat så var det ganska påtagligt morgonen efter och det var ingen vacker syn ska jag tillägga.

Måste även tillägga att detta var den godaste vodka som min strupe smakat av. Mild som vatten och totalt förrädisk.
Efter en smaklig spis hade våra kära chefer vissa utmärkelser att annonsera och dela ut. Och i ett norsk företag med mestadels svenska medarbetare var det ju naturligt att utnämna årets svensk. Men eftersom våra chefer tyckte att det vägde oerhört jämnt mellan två av medarbetarna hade de den goda smaken att utnämna båda dessa till årets svensk. Till våra stora förvåning föll valet på två norrmän och förvirringen var total. Undrar hur de tänkte? Kanske är det dags att återinföra unionen mellan Norge och Sverige? Men oavsett denna förvirring utbröt glada tillrop och varma applåder.

En ny svensk medborgare

Och en till...

Efter en god natts sömn, för vissa och för vissa inte alls, var det dags att ta farväl av våra ryska gäster, vilka såg helt oberörda ut efter föregående kvälls vodkaintag. Kollegan min var inte alls oberörd och ville bara hem. Men träning ger färdighet och nästa gång han beträder rysk mark kan ha dricka vodka som en hel karl. Eller inte?
Väl på bussen var det en del som var ganska trötta och andra på gott humör.

Nåja, han blev så småningom ganska trött och stillade sig och färden hem till Kirkenes gick i tystnadens tecken.

På vägen hem stannade vi till vid Litsa. Litsa är berömt för ett stort militärt slag under andra världskriget och för den kyrkogård/minneplsta som nu vilar på platsen. Det var här den sovjetiska armen stoppade tyskarna i norra Ryssland och minnesmärkena talar om hur otroligt många som stupade här. I denna ödsliga terräng är det omöjligt att föreställa sig de strapatser som soldaterna på de båda sidorna genomled och hur många liv som slocknade just här.