Ur askan i elden
Så under tiden letar vi projekt och nya möjligheter. En del har vi funnit och fått vara med att räkna på, men ännu inget som gett resultat. Och nu lurar det grekiska moraset om hörnet och det vete sjutton vad det kan ställa till med? En ny finanskris kanske?!
Som inte detta vore nog så behagade en vulkan vakna till liv och sprida en massa aska i luften och gjorde luftrummet omöjligt att flyga genom. Och här uppe i Nordnorge är vi förpassade till just flyget för att ta oss till andra platser och så även leveranser av diverse ting. Som värst var det just som jag och tre andra kollegor skulle fara hem. Så vad göra? Krismöte etablerades, idéer vaskades fram och resultatet blev att endast bil var möjligt för vidare transport hem. Eventuellt enbart till Kiruna och sedan vidare med tåg. Inte nog med att vi skulle hem, vi skulle ha upp personal till rotationsbytet. Ganska snart visade det sig att tåg var ett icke-alternativ då SJ och andra operatörer inte hade kapacitet och tillgången till biljetter var obefintlig.
Så vi planerade för bilfärd till Karlstad där de som skulle upp till Kirkenes skulle möta upp och ta bilen de 190 milen upp till arbetet. Märklig nog fanns det biljetter både till och från Karlstad, även om vissa fick åka lite omvägar.
Sagt och gjort, vi beslagtog en av företagets bilar. Naturligtvis den som vi tyckte var finast och mest behaglig och kl 8.00 på söndagsmorgonen anträdde vi färden mot sydligare breddgrader. Petra tog kommandot bakom ratten och färden ner till den finska gränsen i vid Nejden var en behaglig och vacker tur. Petra hade noga planerat färden och Niklas hade bidragit med, som vi tyckte då, besparande genvägar genom den finska ödemarken.
Efter ett par mil genom finska Lappland tog vi ett stopp vid vägkanten för lite kaffe och goda smörgåsar som Petra lagt hela sin själ i. Solen sken och tystnaden i skogen som vi stannat i var som lisa för själen. Dock var vi en aning bekymrade, för när vi svängt av i Enari klagade Petra på att det var lite svårt att få i växlarna. Jag och Truls, män i våra bästa år, tog Petras beklagande mest med en axelryckning då vi kanske tänkte så att bilar och kvinnor inte kanske inte är så samspelta. Efter pausen tog jag själv över ratten och vi for vidare mot södern. Efter några mil anlände vi till Pokka och Niklas berömda genväg. En genväg som skulle bespara oss ca sju mil. Dock en grusväg, men enlligt Niklas helt farbar. Jo, pyttsan! Med djup tjäle och en tinande yta var det som att köra i smält smör. Bilen for som en vante i underlaget och trots att vi körde på en spikrak sträcka behagade underlaget att ställa bilen i en bredsladd. I den stunden var Niklas aktier på bottennivå, kan jag säga.
Och just här på grusvägen började jag inse att Petras farhågor om växellådan inte var något kvinnligt påfund och ett obehagligt skärande oljud började göra sig mer och mer påträngande.
I sex-sju mil slet jag med den förbaskade växellådan, jag och Petra skrattade åt eländet och Truls började se vettskrämd ut. Ganska snart var det bara femmans växel som var något att ha, de andra fick jag tvinga i läge och rätt var det var så hoppade växeln ur.
Vi närmade oss Levi, Finlands svar på Åre och bebyggda trakter och vid en korsning såg jag en bärgningsbil, där föraren var i full färd med att bärga en personbil. När vi passerade skämtade jag med Petra att "där är ju vår kompis". I den stunden öppnade Truls munnen och ville absolut att vi skulle ta reda på en bensinstation för att kolla oljan i växellådan. På vår väg genom Levi spanade vi som indianer efter en bensinstation och Truls var den första att få träff, så vi körde genom en rondell på femmans växel och mot bensinstationen. Besvikelsen var stor när vi kunde konstatera att det var en automatstation och ingen hjälp fanns att få där och då kände vi att goda råd var dyra. Rådslag påbörjades och det enda alternativ som blev kvar var att fortsätta och hoppas på tur. Femmans växel fungerade ju och fick vi bara upp farten så skulle vi nog kunna ta oss till Kittälä. Genom samma rondell igen på femmans växel och upp med farten. Vi kom cirka en kilometer och sedan skar växellådan med ett himla oljud och låsta hjul. Där stod vi vid vägkanten, från all ära och redlighet, med en icke fungerande bil. Nog borde vi sett chockade ut men istället höll vi på att skratta på oss, för det här var bara för bra och osannolikt. Ur bilen, upp med motorhuven och röken välde fram som om vi eldat med vått gräs. Packa ur bagaget, leta varningstriangel, Truls iväg med triangeln för information till våra medtrafikanter. När Truls är på väg tillbaka mot bilen, vem kommer inte då? Jo, vår kompis bilbärgaren, som vi glatt vinkar in och vi tänker att nu är vi på G igen.
Ur stiger föraren av bärgningsbilen och snart inser vi att han kan inte ett ord svenska eller engelska. Återigen grinar oturen oss i ansiktet, men Petra som är en kreativ, snabbtänkt och handlingskraftig kvinna i sina bästa år finner snart på goda råd. Hon tar naturligtvis och ringer vår finlands-svenska medarbetare Reijo i Kirkenes och överlämnar luren till bärgaren och överenskommelser görs på rungande finska. Snart får även vi kunskap om denna överenskommelse, vilken innebär att bärgaren tar en av oss med in til Kittälä, fixar hyrbil, lastar av bärgningsbilen och kommer och bärgar vår skrothög. Så på cirka en timme har är vi på väg igen. Men när vi kommer fram till Kittälä inser vi att denna enorma anspänning som vi varit utsatta för har gjort vrålhungriga, så sagt och gjort, stopp vid närmsta matställe. En god pyttipanna fyller på förråden, pausen smälter intrycken och chocken stillar sig.
Resten av vägen hem blir mest en transportsträcka utan incidenter, mer än att tröttheten gör sig påmind då och då och byte av förare görs.
Väl i Karlstad tar vi en tidig frukost på Scandic, vi tar oss till centralen, Mats möter upp, vi tar farväl av varandra och jag och Truls sätter oss på tåg till Oslo respektive Göteborg.
Så 32 timmar efter resans start sätter jag fötterna på hemmaplan och andas bekant luft.
Murmansk del 2
Äntligen har motivationen och skrivklådan återvänt till denna arma själ, som lidit och pinats under en lång och eländig vinter här i världens ände. Nåväl, kanske det inte är så illa som det låter, men utan motivation är det en plåga att producera något läsvärt. Hoppas att du som läser och har följt berättelsen har överseende med denna brist.
För att fortsätta historien om besöket i Murmansk går vi in i dag två som startade en grå och tidig morgon. Tror att vissa av oss hade vissa svårigheter med att stiga upp och när de väl var uppe på benen kändes nog huvudet tungt på axlarna. Som sagt, allt har konsekvenser och så även föregående kväll i glada vänners lag.
I alla fall, så intogs en rysk frukost. Inte alls så annorlunda mot andra hotellfrukostar jag upplevt. Så mätt och glad blev i alla fall jag och upptankad med ny energi. Vilket skulle visa sig behövas, eftersom förmiddagen skulle ägnas åt att lyssna på två föreläsningar. Och alla som varit på föreläsningar, oavsett ämne och föredragare, tenderar blodsockret att dala ganska rejält efter en timme eller så och gäspningar blir mer regel än undantag.
Första delen behandlade de möjligheter som finns runt Murmansk och Kolahalvön, vilka inte alls är oävna med tanke på alla de naturresurser som finns där. Föredragshållare var den förre guvenörens rådgivare, Viktor tror jag att han hette.
Efter en kopp kaffe med tilltugg intogs scenen av en blond dam från Barents sekretariatet vilken jag helt tappat namnet på. I varje fall pratade hon om samarbetet mellan de norra delarna av Norge, Sverige, Finland och Kolahalvön och vilka möjligheter som den regionen har att erbjuda. I och för sig karga och ödsliga trakter, en infrastruktur som behöver rustas upp, men som sagt med stora naturresurser av alla de slag. Ska erkänna att vid denna tidpunkt var kanske inte intresset och engagemanget på topp. Magen började knorra på flertalet och tankarna riktades sakta men säkert åt mer världsliga och mer påtagliga ting.
Dags för lunch och varför inte intaga den på den välkända pizzerian Mamma Mia i Murmansk. Nåja, det var kanske att ta i att den är välkänd, men vad gör man inte för lite mat i magen. Efter rensade uppläggningsfat och med ny energi tog vi bussen till ett lokalt företag som tillverkade fönster. Vad det har med el att göra vet jag inte, men klart intressant upplevelse. I en för ögat ganska ny lokal producerades plastfönster, dvs fönsterram av plast och treglasruta. Genast tog yrkesskadan befälet när vi beskådade elinstallationerna och frågan hängde dytungt över sällskapet. Vem har installerat? Svaret var att det var de anställda som installerat och på följdfrågan om de hade några kunskaper var svaret kort och gott nej. Men belysningen lös och maskinerna snurrade, så det där med nödig kännedom är kanske inte så oävet i alla fall. Uppvärmningen av lokalen var en historia för sig i all sin enkelhet. Apparaturen såg ut som ett liggande oljefat med ett antal påsvetsade rör, liknande avgasrören på en bil. I tunnan hördes en fläkt och en oljebärnnare brumma och ut kom varm och behaglig luft. Men frågan är om denna konstruktion hade en ringaste möjlighet att värma lokalens hela volym i en smällkall vinter?
Från installationerna till produktionen. Inte var det mycket som var automatiserat, utan med handpåläggning gjordes det mesta. Plastprofilerna placerades i en jigg och sågades för hand. Vid nästa station var det någon som skruvade ihop profilerna i olika ramstorlekar och sedan placerades glasrutan i ramen och fönstret var färdigt för leverans. Såg faktiskt riktigt rejält ut och till det fantastiska priset av ca 1000 svenska kronor. Man ska kanske börja importera?
Efter en arbetssam dag var det dags för lite fest och glamman till vilken vi hade bjudit in våra ryska föreläsare. Till denna tillställning tog sällskapet taxi, vilket var en färd som sent ska glömmas. I den rysk-ortodoxa delen av världen är det tydligen kutym att välsigna allt mellan himmel och jord och så även taxibilar, vilket får till följd att gaspedalen i stort sett bara har ett läge, det vill säga bottenläge. Vår taxibil var en gammal Moskovitch (tar inte ansvar för den stavningen) och en ung och fager rysk kvinna till chaufför. Det var nog en dj-vla tur att det vilade en välsignelse över bilen, för oj vad det gick! Lite handsvett fanns det nog i passagerarnas händer och en del blundade nog.
Väl framme intog vi ett långbord och våra ryska gäster beställde in vodka. Här fick vi bekräftat att det går att dricka vodka ur stora dricksglas och i stora mängder tillika. En av mina kollegor, inte namngiven, antog en ikke uttalad utmaning och försökte hålla jämna steg med våra ryska gäster och hur det slutade kan nog de flesta ana. Om inte annat så var det ganska påtagligt morgonen efter och det var ingen vacker syn ska jag tillägga.
Måste även tillägga att detta var den godaste vodka som min strupe smakat av. Mild som vatten och totalt förrädisk.
Efter en smaklig spis hade våra kära chefer vissa utmärkelser att annonsera och dela ut. Och i ett norsk företag med mestadels svenska medarbetare var det ju naturligt att utnämna årets svensk. Men eftersom våra chefer tyckte att det vägde oerhört jämnt mellan två av medarbetarna hade de den goda smaken att utnämna båda dessa till årets svensk. Till våra stora förvåning föll valet på två norrmän och förvirringen var total. Undrar hur de tänkte? Kanske är det dags att återinföra unionen mellan Norge och Sverige? Men oavsett denna förvirring utbröt glada tillrop och varma applåder.
En ny svensk medborgare
Och en till...
Efter en god natts sömn, för vissa och för vissa inte alls, var det dags att ta farväl av våra ryska gäster, vilka såg helt oberörda ut efter föregående kvälls vodkaintag. Kollegan min var inte alls oberörd och ville bara hem. Men träning ger färdighet och nästa gång han beträder rysk mark kan ha dricka vodka som en hel karl. Eller inte?
Väl på bussen var det en del som var ganska trötta och andra på gott humör.
Nåja, han blev så småningom ganska trött och stillade sig och färden hem till Kirkenes gick i tystnadens tecken.
På vägen hem stannade vi till vid Litsa. Litsa är berömt för ett stort militärt slag under andra världskriget och för den kyrkogård/minneplsta som nu vilar på platsen. Det var här den sovjetiska armen stoppade tyskarna i norra Ryssland och minnesmärkena talar om hur otroligt många som stupade här. I denna ödsliga terräng är det omöjligt att föreställa sig de strapatser som soldaterna på de båda sidorna genomled och hur många liv som slocknade just här.
Visit Murmansk - Part 1
För er som väntat, här kommer berättelsen om Murmansk, en resa till en grå och sliten värld. Trots det skulle det bli en upplevelse att minnas.
För att inte missa denna resa fick jag ta delar av min friperiod i anspråk, dock med en övernattning på Gardemoen som konsekvens. Men det var det värt, vilket ni läsare kommer att förstå.
Stor samling på söndagsmorgonen vid Witsögården, där bussen packades med både bagage och passagerare, förväntansfulla och med en lättsam ton. En trevlig busschaufför har en kort introduktion om resan och dess besvär och möjligheter innan resan får sin start. Kate och Kaare har ordnat visum, vilket fyller en hel sida i våra pass.
Efter en kort resa närmar vi oss gränspassagen mellan Norge och Ryssland. På den norska sidan går det ganska raskt men det ska visa sig att på den ryska sidan kommer det att ta sin tid. Tur att man är så tålmodig!
Glada och förvåntansfulla efter att ha passerat den norska passkontrollen
Trängsel i gränskontrollen på grund av regn. Mats drar en småländsk vits...
Väl på den ryska sidan tar den uniformerade gränskontrollanten sin uppgift på största allva och tar sin tid att fylla i och stämpla diverse papper och pass, så innan alla 20 har passerat samt att bussen har klarerats har det tagit sin rundliga tid. Vi anträder åter bussen och åker genom ett kargt landskap på en slingrande, men asfalterad, väg som ska leda oss till Murmansk. En resa på ca 25 mil och som kommer att ta nästan 5 timmar.
Men med glada och trevliga medpassagerare blir ju en resa aldrig tråkig, vilket passade alldeles utmärkt in på oss. Tyvärr hade företagsledningen glömt att bunkra upp diverse drickbart med tilltugg, men vi blev lovade att det inte skulle ta någon längre tid innan vi kom till Nickel, den första anhalten på rysk mark.
Väl i Nickel inhandlades det en rejäl laddning rysk öl, vodka, rysk champagne och en del tilltugg.
Ressällskapet väl samlat framför statyn av Lenin på bytorget i Nickel.
Ja, det var ju en liten överraskning att just Lenin skulle vara så närvarande som han var. Trodde att alla statyer av honom och Stalin var rivna, men kanske är ryssarna en sentimental art som gärna lever på gamla minnen.
Nickel var ganska deprimernade att uppleva. Överallt var husen av grå betong och miljön såg väldigt sliten ut. Nickel har fått sitt namn av att det i byn ligger ett anrikningsverk för framställning av nickel. Gruvan igger precis i utkanten av byn. Här är det inte något tal om att tänka på miljö och de människor som bor här. All vegetation, mestadels dvärgbjörkar, var alldeles svarta av de utsläpp som varit här alltsedan gruvan och anrikningsverket uppfördes. Fick berättat av våra norska vänner och kollegor att den malm som tas upp från gruvan är väldigt svavelhaltig och när den anrikas så frisläpps svavlet och när det förenas med luftfuktigheten bildas det svavelsyra, därav all ödeläggelse av omgivningarna och vegetation. Fick också berättat att medellivslängden på män i Nickel är 48 år. De är knappt att man kan fatta att det förhåller sig så, nu när vi snart räknar in år 2010.
Skitigt, svart och en fullständig katastrof! Nickelverket.
Nåväl, det är dags att ta sig vidare, från ödeläggelse och med all säkerhet tragedier som vi inte vet något om, men kan ana efter besöket i Nickel. Med bussen full av proviant drar vi vidare mot Murmansk. Genom ett militärt område skulle det visa sig. På vägen fick vi se 3-4 byar som enbart var för militär personal och jag tror inte jag har sett så många bandfordon och stridsvagnar. Mitt ute på vischan, från all ära och redlighet dyker det upp något som på avstånd ser ut som en mindre stad, men det är ett regemente som ser lika trist ut som i Nickel. Det sägs att här i nordvästra Ryssland finns 500 000 soldater! Finns här något hot från några grannländer? Jo, Norge är ju ett Natoland och kanske ryssen fortfarande är misstänksam och vaksam?!
Efter en del rysk öl så är det av nöden att bussen måste stanna för att vi ska kunna lätta på trycket. Rysk öl, fy fan vad illa den smakar! Ett tips för framtida resenärer!
När ölen smakar fan, då får det bli rysk vodka istället och då blir man glad i sinnet.
Glada norrmän längst bak i bussen
Efter ca 25 mil och tre passkontroller, så kommer vi till storstaden Murmansk och vi tog in på det finaste hotellet Meridian. Kanske inte det modernaste, men fint och rent. Det märktes att energi är billigt i Ryssland då det säkert var ca 30 grader varmt på rummet och natten fick genomlidas med vidöppet fönster. Här pratar vi inte energibesparingar.
Samling i lobbyn. Vodkan börjar göra verkan på vissa...
Första kvällen i Murmansk och en stilig resatuarang av gammalt snitt. Perfekt servering, disciplin, och god mat.
På hotellet mötte Sergej upp, vår tolk. En ung man, otroligt trevlig och omtänksam och pratade perfekt norska. Den första dagen i dagljus tog busschauffören och Sergej oss på en sightseeing i Murmansk och fick se alla sevärdheter som man ska se.
Besök i en rysk-ortodox kyrka byggd till minnet av ubåten Kursk som förliste för ett antal år sedan.
Kvinnor måste bära huvudbonad. Väggarna fulla av ikoner på typiskt ryskt maner.
Det som syns här är garagelängor och en bit av hamnen. Murmansk är fullt av sådana här garagelängor i olika format och typer. 
Den okände soldatens grav där elden aldrig slocknar
Minnesmonumentet över den okände soldatens grav. En 36 m hög betongstaty.
Skeppskyrkogården i Murmansk, dock inte den militära. Undrar hur rent vattnet är?
Sergej, vår ryske tolk, visar oss runt på marknaden i Murmansk. Skinnjackor i alla former fanns det hur mycket som helst av för en billig peng.
Trond provar en blänkande skinnjacka. Kan ju ta honom för en gangster eller hallick! Som tur var så köpte han inte den...
Alldeles i närheten av där den första atomisbrytaren Lenin finns upplagd som museum. På staket finns en massa hänglås, som är en tradition för de som gifter sig. De köper ett hänglås, graverar in sina namn, sätter hänglåset på staketet och slänger nyckeln i havet.
Lunch på pizzerian Mamma Mia i centrum av Murmansk.
Petra, Polle och jag framför ytterligare en staty av Lenin. Djävla smygkommunister!
Sen är kvällen och det är dags att ta sig till sängen och ber att få återkomma men del 2 lite senare.
Må väl, ta hand om er och ta dagen med ro. Finns ingen anledning till stress. Vi har bara ett liv och det finns inga norska repriser. Kom ihåg det!
Två dagar i Bergen
Två dagar i september var vi i Bergen för att visa upp oss offshoremässan i Bergen. Vi var några glada, men smått förvirrade, deltagare från Mudenia som anlände till Bergen en dag senare än beräknat. En elak magåkomma härjade i Kirkenes, vilken typiskt nog skulle drabba några av oss och gjorde en flyresa mer eller mindre omöjlig. Vi insåg att bekvämlighetsinrättningarna på ett flygplan inte skulle vara tillräckliga och tog en dag för att kurera oss. Nåväl, väl i Bergen skulle vi bygga monter med diverse medtaget utställningsmateriel. Kan så här i efterhand konstatera att vi har en del att lära oss, men en kreativitet värd namnet fixade vi till en bra monter. Men det tog några timmar, åkandes i taxi kors och tvärs genom Bergen för att få ihop allt som tilltugg, dricka och en styck LCD-TV. Synd bara att det var mörkt, annars hade vi sett allt vad Bergen har att erbjuda.
En strålande uppbyggd monter med Petra som dragplåster
Kate och Petra diskuterar inredningsbehov. Jag och Pål far runt i taxi och jagar LCD-TV
Bergen var ju en ny erfarenhet för mig och är en otroligt vacker stad, insprängd bland fjordar och fjäll. Kan säkert bli aktuellt att ta sig dit till sommaren och bara gå omkring och strosa och titta på alla vackra vyer. Kan nog påstå att det lilla jag upplevde i dagsljus tog lite av andan ur mig och ögonen behagades på allra bästa sätt.
Vackra hus vid hamnen i Bergen. Är omöjligt att fånga det vacka på bild
Syns dåligt, men det ska vara en bergbana upp till en restaurang på toppen.
Husen ligger vackert på fjällsluttningarna
Verkar vara någon gammal magasinbyggnad
Efter två hårda dagar i montern, avslutades mässan med en oktoberfest med säkert minst 2000 deltagare efter tysk förebild. Där var det gratis öl och mat så mycket man nu orkade, uppträde i olika artister och naturligtvis den obligatoriska umpa-bumpa musiken som hör alla oktoberfestivaler till.
Efter sådana här ansträngande bravader måste man ju bara hem och vila upp sig och hämta andan, så jag for hem till Svea rike för två dagars återhämtning. Därefter var det dags att fara upp igen för en tur till Murmansk, men det blir en helt annan historia.
Må väl och lev väl
Höstmörkret lägrar sig och sten blir till grus
Ber om ursäkt att ni fått vänta, men här i Kirkenes är det fullt tryck och jag hinner knappt hämta andan mellan varven. Men så på fredagkvällen har jag fått lite tid att skriva om livet här uppe i norr, där hösten nu närmar sig med stormsteg och dagarna blir kortare och kortare. Som tur är har Anders Ekberg hjälp mig med att komplettera fotoalbumet med ett antal toppenbilder.
Efter sex veckor hemma i Skåne är jag nu alltså tillbaka till verkligheten. Projektet med gruvan och anrikningsverket närmar sig slutet. Gruvan i Björnevatn är klar och de spränger för fullt i berget. Några barnsjukdomar lider de fortfarande av, så är närvarande med resurser och avhjälper efter hand som problemen uppstår.
Här i Kirkenes är det som sagt fullt tryck och ett dj-vla tempo. Är helt slut efter en lång arbetsdag! Hade projektet varit hemmavid, så hade det varit så mycket enklare med material och leveranser. Men nu är det som det är och man får gilla läget. Nu har vi i stort sett bara en vecka till vi ska vara klara. Det blir svårt, men det kan gå med lite tur. Vi är nu över hundra man som jobbar i projektet, så det görs ju en hel del arbete per dag. Vi har även tillgång till ett antal good guys from Australia som hjälper oss. Utan Shane, Graeme, Justin, Tom och Jeremy hade vi stått oss slätt.
Till det hör ju också att våra egna medarbetare gör ett enormt bra jobb. Vilken elentreprenör som helst i Sverige hade blivit gröna av avund. Så tack, ni underbara "guttar" i Mudenia, för ert fantastiska arbete.
För att få lite kontinuitet så stannar jag, Reijo och Hans kvar fem dagar så vi inte tappar tempo. Polle stannar också ytterligare fem dagar och Niklas kommer en vecka tidigare och Kent kommer två dagar innan avtalat, så det ser riktigt bra ut för den tid som återstår till vi ska trycka på knappen och starta upp maskineriet.
Kaare och Kate jobbar hårt med att hitta fler projekt och de gör ett jättearbete och man kan inte bli mer än imponerad över deras engagemang.
Återigen, kan inte nog uttrycka hur kul det är att få vara en del av det som Mudenia uträttar.
Och innan det blir sängdags, är det på sin plats att presentera Anders underbara bilder.
God natt och sov gott!
Första skopan malm går ner i grovkrossen i Björnevatn. En milstolpe är passerad.
En delegation, låg som hög, åser hur Grovkrossen tar hand om den första malmen.
Malmen på väg mot Förseparering, där malm skiljs från gråberg
Och det som inte kan bli järn, dvs gråberg, läggs på hög. Hur kul kan det vara att titta på gråberg?
Undrar varför det ryker ur alla ändar?
Vår nya swimmingpool?! Ett gammalt gruvtag och säkert minst 100 m djupt...
En sensommarbild tagen i Björnevatn
Betagande och trollskt
Anders! Byt jobb! Fotograf kanske skulla passa bra...
Naturligt...
Vad kan man säga....
Sista rotationen innan jul
Denna rundan har gått sanslöst fort. Nu har man blivit varm i kläderna och man har fått fart på upplägget. Men ändå fortfarande ingen stress. Jag har äntligen fått lite kläm på hur det norska regelverket ser ut och fungerar. Det verkar som om det finns en inbyggd, eller medfödd, talang till beslutsångest här i Norge. Ett paradis för en byråkrat.
När jag kom upp två veckor sedan var vintern redan etablerad och det har konstant varit en kall period. Som mest -20 grader. Vinterlandskapet är vackert och på marken ligger ca 3 dm snö som lyser upp tillvaron för oss sörlänningar.
Mörkret är kompakt och det är bara under några få minuter mitt på dagen man ser en tillstymmelse till ljus i horisonten. Trodde att jag skulle bli negativt påverkad av mörkret, men har faktiskt inte känt av några deprimerande känslor alls.
Detta kan ju bero på sällskapet jag har runt mig. Bara fullr med positiva och lättsamma människor, såväl norrmän som svenskar. Här uppe i Kirkenes finns en helt otrolig framtidstro som smittar av sig på alla och allt.
Som grädde på moset, har jag gjort oerhörda framsteg i vår återkommande bowlingturnering, där personbästa nu kan skrivas till 156 poäng på en serie.
Som ett bra avslut på denna rotationen är vi bjudna på 50 års fest hos en av mina norska medarbetare. Vi samlade in till en gåva från oss som är här och det blev så pass att vi kunde köpa en skooterhjälm. Vågar inte tänka på hemresan, det fins en viss risk att jag kan ha lite besvärliga åkommor efter detta kalas.
Nu håller jag paus här på bloggen och önskar er som orkade titta in en riktig God Jul och ett Gott Nytt År. Vi ses 2009 med nya betraktelser.
Avslutar med lite bilder på bildsidan
än en vecka.
la till vid kajen.
på ca 90 m höjd.
långt inne i berget.
Tredje rotationen
Nu, när man börjar få en insikt i projektet, där det ska investeras 1,5 miljarder norska kronor, börjar man förstå hur mycket kabel vi ska lägga ut och koppla, hur många kilometer kabelstegar som ska sättas upp och hur mycket ljus som ska sättas upp och kopplas in. Vi har en hel del logistiska problem här, där leverantörerna inte precis finns bakom hörnan. När man som svensk är van vid att leveranser sker på stört och det kan ta veckor innan vi ser röken av något material. När man sen väl fått leveransen ska vi få ner skiten långt ner i underjorden i alla tunnlar, som kryper fram kors och tvärs. Man inser problemets karaktär när man ska ha in en sexmeters kabelstege i en hiss som är 2,10 hög. Inte nog med det! När vi väl fått upp kabelstegarna, vilket inte heller är så lätt. Det går nämligen inte att bara borra i berget och slå in en expander. Ett tu tre så spricker berget och då får man finna ett annat sätt att fästa upp stegen på. Men väl när man fått dessa på plats så ska vi dra kablar till alla transportörer, vilka är av en respektfull dimension. Vi funderar just nu på hur vi ska lägga ut 850 m kabel med en diameter på ca 50 cm, och som väger sina modiga kilo per meter, i alla dessa vindlingar.
På det sociala planet brukar vi ha Taco-kväll varje lördag och bowlingkväll med tillhörande pilsner som avslut på Ritz. Middag äter vi vid halvtre tiden på eftermiddagen på Sparkjöpskafféet, där några ryskor har servering av fantastisk god mat. Här erbjuds stekt stenbit, stekt torsk, valköttsgryta som ser ut som vår kalopps och en massa andra välsmakande rätter. De får ligga i då alla entreprenörer på gruvaprojektet äter där, och för tillfället lagas det ca 300 måltider. Nu planerar de att skaffa nya lokaler så det väntar på att projektet ska bemannas upp. Det spekuleras om att vi blir kanske upp mot 1000 personer som kommer att arbeta här. Man blir lite häpen när man ser prislappen på vad en dagens kostar här, nämligen 169 norska kronor exklusive dricka!
Har påbörjat min planläggning/projektering av gruvan i Björnevatn. Mätte upp dagbrottet häromdagen, när jag hade en liten sightseeing för några nyankomna elektriker, och trippmätaren stannade på ca 1 mil. Här finns hål i marken som är stora som 200 fotbollsplaner, 100 m djupa ner till vattenytan och vatten ner till 100 meters djup. Och man ska ner ytterligare 300-400 meter när brytningen kommer i gång någon gång på vårkanten nästa år.
Så det blir lite arbete trots allt...
Avslutar med lite bilder
Pålle och Trond efter inspektion av bergrummet för lagring av sprängmedel
En vanlig dag på kontoret
Entré till underjorden med tillhörande transportutrustning
Uppvärmning innan Taco-kvällen
Mätta och belåtna och en kopp kaffe som grädde på moset
Annorlunda
Så, då var jag äntligen på plats i Kirkenes. En plats som för många kanske kan betraktas som världens ände. På sätt och vis ligger det något i det. Resan hit tog ca åtta och en halv timme. Landade 20.30 och var lovad att bli hämtad med taxi. I ankomsthallen stod en hel del taxichaufförer med diverse namnskyltar, men dock ingen med mitt namn på. På flyget var det även en hel drös med svenskar och annat otyg som skulle åka med Hurtigrutten och de tog plats i ett par väntande bussar. Slutligen var det inte så många resenärer kvar och i min stilla tanke fanns oron att någon hade glömt beställa taxi. En och en halv mil från Kirkenes, mörkret började sakta lägra sig och som sagt, i världens ände.Efter ett tag av väntan och letande efter lämpliga telefonnummer kom en man i mörkblå uniform fram till mig och frågade om jag skulle till bostadsriggen på Sydvaranger gruva. Här tog man ett glädjeskutt och svarade glatt ja på frågan. Äntligen började resan närma sig sitt slut.
Resan ja! Från Oslo till Kirkenes Fick jag förmånen att få sitta bredvid en gammal, och av ålder och arbete, en sliten rar gubbe. På vägen fick jag lyssna på hans levnadsberättelse, med en aning bitterhet i tonen. Detta var hans näst sista resa i livet som skulle ta honom från Kirkenes till Bergen på någon av båtarna på Hurtigrutten. Hans hustru hade varit död sedan ett halvår tillbaka och utan henne så var livet utan innehåll. Turen på Hurtigrutten hade de planerat och sett framemot ett par år, men han fick uppleva denna på egen hand. Den sista resan skulle skulle bli himlafärden och han hoppades att den snart skulle ske, ty utan sin hustru var livet slut. Det var inte utan att man berördes av denna starka berättelse om en man och hans upplevelser i livet, en resa på 84 år. Jag hoppas att han fick uppleva något fantastisk på denna, hans näst sista resa.
Nåväl, efter en tur i taxin stannade denna vid en länga bestående av bostadsbaracken. Jag var informerad om att nyckeln skulle ligga i en postlåda vid entrén och allt skulle vara klappat och klart. Men icke sa Nicke! Ingen som tog emot, började leta efter någon levande varelse som efter ett tag dök upp. Tyvärr var hans språk inte av någon begriplig art och sakta började samma känsla, som på flygplatsen, sprida sig. Jag var bortglömd! Ner i ryggsäcken för att finna papperslappen med telefonnummer. Slog ett nummer och någon svarade på ett för mig fullt obegripligt språk. Efter ett tag hörde jag att personen i fråga lämnade över luren till någon annan och ett bekant läte dök upp som var fullt begripligt, svenska. Nu hör det till saken att den som svarade först var en helt vanlig norrman, men jag förstod att den dialekten skulle bli en pärs att klara av att förstå. Men väl efter ett tags språkande med svensken, visade det sig att det var inte alls här jag skulle bo, utan jag skulle på i ett hus nere i byn. Svensken erbjöds sig att hämta mig och visa mig tllrätta. Detta var en lättnad av Guds nåde!
I jobberbjudandet var ju fria resor, boende och mat och mottagandet gav mig lite tvivlande känslor. Men väl i huset fanns inget tvivel längre och det skulle visa sig att erbjudandet stod fast som ett berg.
Nu har det gått drygt en vecka och jag har hunnit bekanta mig med mina kollegor och arbetsplatsen. Helt underbara människor, underbar stämning och ett projekt som verkligen blir en utmaning.
