Vårtider
Ur askan i elden
Så under tiden letar vi projekt och nya möjligheter. En del har vi funnit och fått vara med att räkna på, men ännu inget som gett resultat. Och nu lurar det grekiska moraset om hörnet och det vete sjutton vad det kan ställa till med? En ny finanskris kanske?!
Som inte detta vore nog så behagade en vulkan vakna till liv och sprida en massa aska i luften och gjorde luftrummet omöjligt att flyga genom. Och här uppe i Nordnorge är vi förpassade till just flyget för att ta oss till andra platser och så även leveranser av diverse ting. Som värst var det just som jag och tre andra kollegor skulle fara hem. Så vad göra? Krismöte etablerades, idéer vaskades fram och resultatet blev att endast bil var möjligt för vidare transport hem. Eventuellt enbart till Kiruna och sedan vidare med tåg. Inte nog med att vi skulle hem, vi skulle ha upp personal till rotationsbytet. Ganska snart visade det sig att tåg var ett icke-alternativ då SJ och andra operatörer inte hade kapacitet och tillgången till biljetter var obefintlig.
Så vi planerade för bilfärd till Karlstad där de som skulle upp till Kirkenes skulle möta upp och ta bilen de 190 milen upp till arbetet. Märklig nog fanns det biljetter både till och från Karlstad, även om vissa fick åka lite omvägar.
Sagt och gjort, vi beslagtog en av företagets bilar. Naturligtvis den som vi tyckte var finast och mest behaglig och kl 8.00 på söndagsmorgonen anträdde vi färden mot sydligare breddgrader. Petra tog kommandot bakom ratten och färden ner till den finska gränsen i vid Nejden var en behaglig och vacker tur. Petra hade noga planerat färden och Niklas hade bidragit med, som vi tyckte då, besparande genvägar genom den finska ödemarken.
Efter ett par mil genom finska Lappland tog vi ett stopp vid vägkanten för lite kaffe och goda smörgåsar som Petra lagt hela sin själ i. Solen sken och tystnaden i skogen som vi stannat i var som lisa för själen. Dock var vi en aning bekymrade, för när vi svängt av i Enari klagade Petra på att det var lite svårt att få i växlarna. Jag och Truls, män i våra bästa år, tog Petras beklagande mest med en axelryckning då vi kanske tänkte så att bilar och kvinnor inte kanske inte är så samspelta. Efter pausen tog jag själv över ratten och vi for vidare mot södern. Efter några mil anlände vi till Pokka och Niklas berömda genväg. En genväg som skulle bespara oss ca sju mil. Dock en grusväg, men enlligt Niklas helt farbar. Jo, pyttsan! Med djup tjäle och en tinande yta var det som att köra i smält smör. Bilen for som en vante i underlaget och trots att vi körde på en spikrak sträcka behagade underlaget att ställa bilen i en bredsladd. I den stunden var Niklas aktier på bottennivå, kan jag säga.
Och just här på grusvägen började jag inse att Petras farhågor om växellådan inte var något kvinnligt påfund och ett obehagligt skärande oljud började göra sig mer och mer påträngande.
I sex-sju mil slet jag med den förbaskade växellådan, jag och Petra skrattade åt eländet och Truls började se vettskrämd ut. Ganska snart var det bara femmans växel som var något att ha, de andra fick jag tvinga i läge och rätt var det var så hoppade växeln ur.
Vi närmade oss Levi, Finlands svar på Åre och bebyggda trakter och vid en korsning såg jag en bärgningsbil, där föraren var i full färd med att bärga en personbil. När vi passerade skämtade jag med Petra att "där är ju vår kompis". I den stunden öppnade Truls munnen och ville absolut att vi skulle ta reda på en bensinstation för att kolla oljan i växellådan. På vår väg genom Levi spanade vi som indianer efter en bensinstation och Truls var den första att få träff, så vi körde genom en rondell på femmans växel och mot bensinstationen. Besvikelsen var stor när vi kunde konstatera att det var en automatstation och ingen hjälp fanns att få där och då kände vi att goda råd var dyra. Rådslag påbörjades och det enda alternativ som blev kvar var att fortsätta och hoppas på tur. Femmans växel fungerade ju och fick vi bara upp farten så skulle vi nog kunna ta oss till Kittälä. Genom samma rondell igen på femmans växel och upp med farten. Vi kom cirka en kilometer och sedan skar växellådan med ett himla oljud och låsta hjul. Där stod vi vid vägkanten, från all ära och redlighet, med en icke fungerande bil. Nog borde vi sett chockade ut men istället höll vi på att skratta på oss, för det här var bara för bra och osannolikt. Ur bilen, upp med motorhuven och röken välde fram som om vi eldat med vått gräs. Packa ur bagaget, leta varningstriangel, Truls iväg med triangeln för information till våra medtrafikanter. När Truls är på väg tillbaka mot bilen, vem kommer inte då? Jo, vår kompis bilbärgaren, som vi glatt vinkar in och vi tänker att nu är vi på G igen.
Ur stiger föraren av bärgningsbilen och snart inser vi att han kan inte ett ord svenska eller engelska. Återigen grinar oturen oss i ansiktet, men Petra som är en kreativ, snabbtänkt och handlingskraftig kvinna i sina bästa år finner snart på goda råd. Hon tar naturligtvis och ringer vår finlands-svenska medarbetare Reijo i Kirkenes och överlämnar luren till bärgaren och överenskommelser görs på rungande finska. Snart får även vi kunskap om denna överenskommelse, vilken innebär att bärgaren tar en av oss med in til Kittälä, fixar hyrbil, lastar av bärgningsbilen och kommer och bärgar vår skrothög. Så på cirka en timme har är vi på väg igen. Men när vi kommer fram till Kittälä inser vi att denna enorma anspänning som vi varit utsatta för har gjort vrålhungriga, så sagt och gjort, stopp vid närmsta matställe. En god pyttipanna fyller på förråden, pausen smälter intrycken och chocken stillar sig.
Resten av vägen hem blir mest en transportsträcka utan incidenter, mer än att tröttheten gör sig påmind då och då och byte av förare görs.
Väl i Karlstad tar vi en tidig frukost på Scandic, vi tar oss till centralen, Mats möter upp, vi tar farväl av varandra och jag och Truls sätter oss på tåg till Oslo respektive Göteborg.
Så 32 timmar efter resans start sätter jag fötterna på hemmaplan och andas bekant luft.
Murmansk del 2
Äntligen har motivationen och skrivklådan återvänt till denna arma själ, som lidit och pinats under en lång och eländig vinter här i världens ände. Nåväl, kanske det inte är så illa som det låter, men utan motivation är det en plåga att producera något läsvärt. Hoppas att du som läser och har följt berättelsen har överseende med denna brist.
För att fortsätta historien om besöket i Murmansk går vi in i dag två som startade en grå och tidig morgon. Tror att vissa av oss hade vissa svårigheter med att stiga upp och när de väl var uppe på benen kändes nog huvudet tungt på axlarna. Som sagt, allt har konsekvenser och så även föregående kväll i glada vänners lag.
I alla fall, så intogs en rysk frukost. Inte alls så annorlunda mot andra hotellfrukostar jag upplevt. Så mätt och glad blev i alla fall jag och upptankad med ny energi. Vilket skulle visa sig behövas, eftersom förmiddagen skulle ägnas åt att lyssna på två föreläsningar. Och alla som varit på föreläsningar, oavsett ämne och föredragare, tenderar blodsockret att dala ganska rejält efter en timme eller så och gäspningar blir mer regel än undantag.
Första delen behandlade de möjligheter som finns runt Murmansk och Kolahalvön, vilka inte alls är oävna med tanke på alla de naturresurser som finns där. Föredragshållare var den förre guvenörens rådgivare, Viktor tror jag att han hette.
Efter en kopp kaffe med tilltugg intogs scenen av en blond dam från Barents sekretariatet vilken jag helt tappat namnet på. I varje fall pratade hon om samarbetet mellan de norra delarna av Norge, Sverige, Finland och Kolahalvön och vilka möjligheter som den regionen har att erbjuda. I och för sig karga och ödsliga trakter, en infrastruktur som behöver rustas upp, men som sagt med stora naturresurser av alla de slag. Ska erkänna att vid denna tidpunkt var kanske inte intresset och engagemanget på topp. Magen började knorra på flertalet och tankarna riktades sakta men säkert åt mer världsliga och mer påtagliga ting.
Dags för lunch och varför inte intaga den på den välkända pizzerian Mamma Mia i Murmansk. Nåja, det var kanske att ta i att den är välkänd, men vad gör man inte för lite mat i magen. Efter rensade uppläggningsfat och med ny energi tog vi bussen till ett lokalt företag som tillverkade fönster. Vad det har med el att göra vet jag inte, men klart intressant upplevelse. I en för ögat ganska ny lokal producerades plastfönster, dvs fönsterram av plast och treglasruta. Genast tog yrkesskadan befälet när vi beskådade elinstallationerna och frågan hängde dytungt över sällskapet. Vem har installerat? Svaret var att det var de anställda som installerat och på följdfrågan om de hade några kunskaper var svaret kort och gott nej. Men belysningen lös och maskinerna snurrade, så det där med nödig kännedom är kanske inte så oävet i alla fall. Uppvärmningen av lokalen var en historia för sig i all sin enkelhet. Apparaturen såg ut som ett liggande oljefat med ett antal påsvetsade rör, liknande avgasrören på en bil. I tunnan hördes en fläkt och en oljebärnnare brumma och ut kom varm och behaglig luft. Men frågan är om denna konstruktion hade en ringaste möjlighet att värma lokalens hela volym i en smällkall vinter?
Från installationerna till produktionen. Inte var det mycket som var automatiserat, utan med handpåläggning gjordes det mesta. Plastprofilerna placerades i en jigg och sågades för hand. Vid nästa station var det någon som skruvade ihop profilerna i olika ramstorlekar och sedan placerades glasrutan i ramen och fönstret var färdigt för leverans. Såg faktiskt riktigt rejält ut och till det fantastiska priset av ca 1000 svenska kronor. Man ska kanske börja importera?
Efter en arbetssam dag var det dags för lite fest och glamman till vilken vi hade bjudit in våra ryska föreläsare. Till denna tillställning tog sällskapet taxi, vilket var en färd som sent ska glömmas. I den rysk-ortodoxa delen av världen är det tydligen kutym att välsigna allt mellan himmel och jord och så även taxibilar, vilket får till följd att gaspedalen i stort sett bara har ett läge, det vill säga bottenläge. Vår taxibil var en gammal Moskovitch (tar inte ansvar för den stavningen) och en ung och fager rysk kvinna till chaufför. Det var nog en dj-vla tur att det vilade en välsignelse över bilen, för oj vad det gick! Lite handsvett fanns det nog i passagerarnas händer och en del blundade nog.
Väl framme intog vi ett långbord och våra ryska gäster beställde in vodka. Här fick vi bekräftat att det går att dricka vodka ur stora dricksglas och i stora mängder tillika. En av mina kollegor, inte namngiven, antog en ikke uttalad utmaning och försökte hålla jämna steg med våra ryska gäster och hur det slutade kan nog de flesta ana. Om inte annat så var det ganska påtagligt morgonen efter och det var ingen vacker syn ska jag tillägga.
Måste även tillägga att detta var den godaste vodka som min strupe smakat av. Mild som vatten och totalt förrädisk.
Efter en smaklig spis hade våra kära chefer vissa utmärkelser att annonsera och dela ut. Och i ett norsk företag med mestadels svenska medarbetare var det ju naturligt att utnämna årets svensk. Men eftersom våra chefer tyckte att det vägde oerhört jämnt mellan två av medarbetarna hade de den goda smaken att utnämna båda dessa till årets svensk. Till våra stora förvåning föll valet på två norrmän och förvirringen var total. Undrar hur de tänkte? Kanske är det dags att återinföra unionen mellan Norge och Sverige? Men oavsett denna förvirring utbröt glada tillrop och varma applåder.
En ny svensk medborgare
Och en till...
Efter en god natts sömn, för vissa och för vissa inte alls, var det dags att ta farväl av våra ryska gäster, vilka såg helt oberörda ut efter föregående kvälls vodkaintag. Kollegan min var inte alls oberörd och ville bara hem. Men träning ger färdighet och nästa gång han beträder rysk mark kan ha dricka vodka som en hel karl. Eller inte?
Väl på bussen var det en del som var ganska trötta och andra på gott humör.
Nåja, han blev så småningom ganska trött och stillade sig och färden hem till Kirkenes gick i tystnadens tecken.
På vägen hem stannade vi till vid Litsa. Litsa är berömt för ett stort militärt slag under andra världskriget och för den kyrkogård/minneplsta som nu vilar på platsen. Det var här den sovjetiska armen stoppade tyskarna i norra Ryssland och minnesmärkena talar om hur otroligt många som stupade här. I denna ödsliga terräng är det omöjligt att föreställa sig de strapatser som soldaterna på de båda sidorna genomled och hur många liv som slocknade just här.
Visit Murmansk - Part 1
För er som väntat, här kommer berättelsen om Murmansk, en resa till en grå och sliten värld. Trots det skulle det bli en upplevelse att minnas.
För att inte missa denna resa fick jag ta delar av min friperiod i anspråk, dock med en övernattning på Gardemoen som konsekvens. Men det var det värt, vilket ni läsare kommer att förstå.
Stor samling på söndagsmorgonen vid Witsögården, där bussen packades med både bagage och passagerare, förväntansfulla och med en lättsam ton. En trevlig busschaufför har en kort introduktion om resan och dess besvär och möjligheter innan resan får sin start. Kate och Kaare har ordnat visum, vilket fyller en hel sida i våra pass.
Efter en kort resa närmar vi oss gränspassagen mellan Norge och Ryssland. På den norska sidan går det ganska raskt men det ska visa sig att på den ryska sidan kommer det att ta sin tid. Tur att man är så tålmodig!
Glada och förvåntansfulla efter att ha passerat den norska passkontrollen
Trängsel i gränskontrollen på grund av regn. Mats drar en småländsk vits...
Väl på den ryska sidan tar den uniformerade gränskontrollanten sin uppgift på största allva och tar sin tid att fylla i och stämpla diverse papper och pass, så innan alla 20 har passerat samt att bussen har klarerats har det tagit sin rundliga tid. Vi anträder åter bussen och åker genom ett kargt landskap på en slingrande, men asfalterad, väg som ska leda oss till Murmansk. En resa på ca 25 mil och som kommer att ta nästan 5 timmar.
Men med glada och trevliga medpassagerare blir ju en resa aldrig tråkig, vilket passade alldeles utmärkt in på oss. Tyvärr hade företagsledningen glömt att bunkra upp diverse drickbart med tilltugg, men vi blev lovade att det inte skulle ta någon längre tid innan vi kom till Nickel, den första anhalten på rysk mark.
Väl i Nickel inhandlades det en rejäl laddning rysk öl, vodka, rysk champagne och en del tilltugg.
Ressällskapet väl samlat framför statyn av Lenin på bytorget i Nickel.
Ja, det var ju en liten överraskning att just Lenin skulle vara så närvarande som han var. Trodde att alla statyer av honom och Stalin var rivna, men kanske är ryssarna en sentimental art som gärna lever på gamla minnen.
Nickel var ganska deprimernade att uppleva. Överallt var husen av grå betong och miljön såg väldigt sliten ut. Nickel har fått sitt namn av att det i byn ligger ett anrikningsverk för framställning av nickel. Gruvan igger precis i utkanten av byn. Här är det inte något tal om att tänka på miljö och de människor som bor här. All vegetation, mestadels dvärgbjörkar, var alldeles svarta av de utsläpp som varit här alltsedan gruvan och anrikningsverket uppfördes. Fick berättat av våra norska vänner och kollegor att den malm som tas upp från gruvan är väldigt svavelhaltig och när den anrikas så frisläpps svavlet och när det förenas med luftfuktigheten bildas det svavelsyra, därav all ödeläggelse av omgivningarna och vegetation. Fick också berättat att medellivslängden på män i Nickel är 48 år. De är knappt att man kan fatta att det förhåller sig så, nu när vi snart räknar in år 2010.
Skitigt, svart och en fullständig katastrof! Nickelverket.
Nåväl, det är dags att ta sig vidare, från ödeläggelse och med all säkerhet tragedier som vi inte vet något om, men kan ana efter besöket i Nickel. Med bussen full av proviant drar vi vidare mot Murmansk. Genom ett militärt område skulle det visa sig. På vägen fick vi se 3-4 byar som enbart var för militär personal och jag tror inte jag har sett så många bandfordon och stridsvagnar. Mitt ute på vischan, från all ära och redlighet dyker det upp något som på avstånd ser ut som en mindre stad, men det är ett regemente som ser lika trist ut som i Nickel. Det sägs att här i nordvästra Ryssland finns 500 000 soldater! Finns här något hot från några grannländer? Jo, Norge är ju ett Natoland och kanske ryssen fortfarande är misstänksam och vaksam?!
Efter en del rysk öl så är det av nöden att bussen måste stanna för att vi ska kunna lätta på trycket. Rysk öl, fy fan vad illa den smakar! Ett tips för framtida resenärer!
När ölen smakar fan, då får det bli rysk vodka istället och då blir man glad i sinnet.
Glada norrmän längst bak i bussen
Efter ca 25 mil och tre passkontroller, så kommer vi till storstaden Murmansk och vi tog in på det finaste hotellet Meridian. Kanske inte det modernaste, men fint och rent. Det märktes att energi är billigt i Ryssland då det säkert var ca 30 grader varmt på rummet och natten fick genomlidas med vidöppet fönster. Här pratar vi inte energibesparingar.
Samling i lobbyn. Vodkan börjar göra verkan på vissa...
Första kvällen i Murmansk och en stilig resatuarang av gammalt snitt. Perfekt servering, disciplin, och god mat.
På hotellet mötte Sergej upp, vår tolk. En ung man, otroligt trevlig och omtänksam och pratade perfekt norska. Den första dagen i dagljus tog busschauffören och Sergej oss på en sightseeing i Murmansk och fick se alla sevärdheter som man ska se.
Besök i en rysk-ortodox kyrka byggd till minnet av ubåten Kursk som förliste för ett antal år sedan.
Kvinnor måste bära huvudbonad. Väggarna fulla av ikoner på typiskt ryskt maner.
Det som syns här är garagelängor och en bit av hamnen. Murmansk är fullt av sådana här garagelängor i olika format och typer. 
Den okände soldatens grav där elden aldrig slocknar
Minnesmonumentet över den okände soldatens grav. En 36 m hög betongstaty.
Skeppskyrkogården i Murmansk, dock inte den militära. Undrar hur rent vattnet är?
Sergej, vår ryske tolk, visar oss runt på marknaden i Murmansk. Skinnjackor i alla former fanns det hur mycket som helst av för en billig peng.
Trond provar en blänkande skinnjacka. Kan ju ta honom för en gangster eller hallick! Som tur var så köpte han inte den...
Alldeles i närheten av där den första atomisbrytaren Lenin finns upplagd som museum. På staket finns en massa hänglås, som är en tradition för de som gifter sig. De köper ett hänglås, graverar in sina namn, sätter hänglåset på staketet och slänger nyckeln i havet.
Lunch på pizzerian Mamma Mia i centrum av Murmansk.
Petra, Polle och jag framför ytterligare en staty av Lenin. Djävla smygkommunister!
Sen är kvällen och det är dags att ta sig till sängen och ber att få återkomma men del 2 lite senare.
Må väl, ta hand om er och ta dagen med ro. Finns ingen anledning till stress. Vi har bara ett liv och det finns inga norska repriser. Kom ihåg det!
Två dagar i Bergen
Två dagar i september var vi i Bergen för att visa upp oss offshoremässan i Bergen. Vi var några glada, men smått förvirrade, deltagare från Mudenia som anlände till Bergen en dag senare än beräknat. En elak magåkomma härjade i Kirkenes, vilken typiskt nog skulle drabba några av oss och gjorde en flyresa mer eller mindre omöjlig. Vi insåg att bekvämlighetsinrättningarna på ett flygplan inte skulle vara tillräckliga och tog en dag för att kurera oss. Nåväl, väl i Bergen skulle vi bygga monter med diverse medtaget utställningsmateriel. Kan så här i efterhand konstatera att vi har en del att lära oss, men en kreativitet värd namnet fixade vi till en bra monter. Men det tog några timmar, åkandes i taxi kors och tvärs genom Bergen för att få ihop allt som tilltugg, dricka och en styck LCD-TV. Synd bara att det var mörkt, annars hade vi sett allt vad Bergen har att erbjuda.
En strålande uppbyggd monter med Petra som dragplåster
Kate och Petra diskuterar inredningsbehov. Jag och Pål far runt i taxi och jagar LCD-TV
Bergen var ju en ny erfarenhet för mig och är en otroligt vacker stad, insprängd bland fjordar och fjäll. Kan säkert bli aktuellt att ta sig dit till sommaren och bara gå omkring och strosa och titta på alla vackra vyer. Kan nog påstå att det lilla jag upplevde i dagsljus tog lite av andan ur mig och ögonen behagades på allra bästa sätt.
Vackra hus vid hamnen i Bergen. Är omöjligt att fånga det vacka på bild
Syns dåligt, men det ska vara en bergbana upp till en restaurang på toppen.
Husen ligger vackert på fjällsluttningarna
Verkar vara någon gammal magasinbyggnad
Efter två hårda dagar i montern, avslutades mässan med en oktoberfest med säkert minst 2000 deltagare efter tysk förebild. Där var det gratis öl och mat så mycket man nu orkade, uppträde i olika artister och naturligtvis den obligatoriska umpa-bumpa musiken som hör alla oktoberfestivaler till.
Efter sådana här ansträngande bravader måste man ju bara hem och vila upp sig och hämta andan, så jag for hem till Svea rike för två dagars återhämtning. Därefter var det dags att fara upp igen för en tur till Murmansk, men det blir en helt annan historia.
Må väl och lev väl
Höstmörkret lägrar sig och sten blir till grus
Ber om ursäkt att ni fått vänta, men här i Kirkenes är det fullt tryck och jag hinner knappt hämta andan mellan varven. Men så på fredagkvällen har jag fått lite tid att skriva om livet här uppe i norr, där hösten nu närmar sig med stormsteg och dagarna blir kortare och kortare. Som tur är har Anders Ekberg hjälp mig med att komplettera fotoalbumet med ett antal toppenbilder.
Efter sex veckor hemma i Skåne är jag nu alltså tillbaka till verkligheten. Projektet med gruvan och anrikningsverket närmar sig slutet. Gruvan i Björnevatn är klar och de spränger för fullt i berget. Några barnsjukdomar lider de fortfarande av, så är närvarande med resurser och avhjälper efter hand som problemen uppstår.
Här i Kirkenes är det som sagt fullt tryck och ett dj-vla tempo. Är helt slut efter en lång arbetsdag! Hade projektet varit hemmavid, så hade det varit så mycket enklare med material och leveranser. Men nu är det som det är och man får gilla läget. Nu har vi i stort sett bara en vecka till vi ska vara klara. Det blir svårt, men det kan gå med lite tur. Vi är nu över hundra man som jobbar i projektet, så det görs ju en hel del arbete per dag. Vi har även tillgång till ett antal good guys from Australia som hjälper oss. Utan Shane, Graeme, Justin, Tom och Jeremy hade vi stått oss slätt.
Till det hör ju också att våra egna medarbetare gör ett enormt bra jobb. Vilken elentreprenör som helst i Sverige hade blivit gröna av avund. Så tack, ni underbara "guttar" i Mudenia, för ert fantastiska arbete.
För att få lite kontinuitet så stannar jag, Reijo och Hans kvar fem dagar så vi inte tappar tempo. Polle stannar också ytterligare fem dagar och Niklas kommer en vecka tidigare och Kent kommer två dagar innan avtalat, så det ser riktigt bra ut för den tid som återstår till vi ska trycka på knappen och starta upp maskineriet.
Kaare och Kate jobbar hårt med att hitta fler projekt och de gör ett jättearbete och man kan inte bli mer än imponerad över deras engagemang.
Återigen, kan inte nog uttrycka hur kul det är att få vara en del av det som Mudenia uträttar.
Och innan det blir sängdags, är det på sin plats att presentera Anders underbara bilder.
God natt och sov gott!
Första skopan malm går ner i grovkrossen i Björnevatn. En milstolpe är passerad.
En delegation, låg som hög, åser hur Grovkrossen tar hand om den första malmen.
Malmen på väg mot Förseparering, där malm skiljs från gråberg
Och det som inte kan bli järn, dvs gråberg, läggs på hög. Hur kul kan det vara att titta på gråberg?
Undrar varför det ryker ur alla ändar?
Vår nya swimmingpool?! Ett gammalt gruvtag och säkert minst 100 m djupt...
En sensommarbild tagen i Björnevatn
Betagande och trollskt
Anders! Byt jobb! Fotograf kanske skulla passa bra...
Naturligt...
Vad kan man säga....
Sommartider
Äntligen är sommaren här! I alla fall för en stund. Det kom en fyra-fem dagar med underbart sommarväder och de sista dagarna visade kvicksilvret på 26 grader. Synd att vi inte fick chansen att får njuta av dessa dagara fullt ut, då arbetet kom i vägen. Väderskiftningarna kommer och går, ena dagen tio till tolv grader andra dagen 20 grader.
Hur som helst har vi haft några helt underbara kvällar där vår nya altan kommit till sin rätt.
Äntligen har jag fått min gamla kollega, Mats, att få tummarna ur och anta utmaningen och komma hit och arbeta i denna trevliga miljö. Det tog ett tag, men har man varit så länge hos en arbetsgivare som han var, så inser man ju att tummarna sitter ganska hårt.
På arbetet har det varit en aning turbolent, men samtidigt har vi fått tillgång till områden som gör att vår framdrift går som tåget. Shane och Tom, två underbara australiensare med kompetens, har sett till att beslut tas och att det händer något från beställarens sida. Hos Shane och Tom finns det en fullständig förståelse om hur en installation för kraft och automation ska gå till och äntligen får vi gehör för våra problem och åsikter.
Till skillnad mot Shane och Tom, finns det personer i ledande ställning som beter sig nedvärderande och kompromisslöst. En attityd för att skyla över sina egna brister på kompetens och kunskap. "With black people this shit has been done already" är den typ av kommentarer som haglat över oss sista tiden. Som jag brukar säga, låt dem spralla sig trötta för förr eller senare kommer verkligheten i fatt dem.
Nåväl, om man är det minsta lilla insatt så ser man ganska snart att den personal vi förfogar över gör ett fantastiskt bra jobb och ingen skugga ska falla över någon. Med sådana medarbetare skulle vi kunna ha en slogan, "Underverk gör vi medans du väntar, mirakel tar något längre tid".
Vissa av oss har gjort enträgna försök att få fisk, men det blir mycket snack och lite verkstad. Jag inser att kastteknik, linor och flugor har en komplexitet som inte ens en gång Einstein skulle kunna få någon ordning i. Skulle till och med drista mig till att påstå att Relativitetsteorin är "out of date" när det gäller flugfiske. Vad är det för fel på flöte och mask?
Inte nog med det. Släpa med sig halva bohaget känns bara oerhört ansträngande och det är inte konstigt att man inte orkar plocka fram och sätta samman utrustningen. Skämt åsido, men fiskenäringen har högsäsong nu och tjänar storkosing.
För er som misstror sommartider delar jag här några stunder som uppstod under den varmaste sommardagen här i Kirkenes.
Synd att man inte kan fånga känslan
På spaning vid ryska gränsen måntro?
Återigen en vy som i verkligheten tar andan ur en
Lite alpkänsla
Flora och fauna i full fart
Skira blommor i full prakt
I grönskan får färgerna fullt spelrum
Ängsblommor. Tänker på smörblomma men är nog inte ens i närheten
Får mig att tänka på barndomens ängar
Tyckte faktiskt att jag bildmässigt fick till det här
Midsommarsol och milstolpar
På arbetet har det hänt en hel del som är värt att uppmärksammas. 350 ton primärmölla kom med ett skepp hela vägen från Australien och det var med stort intresse vi stod och tittade på när fartyget stävade in i fjorden och gjorde en helomvändning där det skulle lägga till vid hamnen. Det provkördes med trailers och kranbilar för att kontrollera att de kom fram på vägarna runt hamnen och vid porten som möllan skulle transporteras in. Möllan kom i delar där den största delen vägde ca 100 ton. Det var rejäla trailers och kranbilar som fanns på plats och utförde arbeten.
Samtidigt städades och fejades det runt byggnaderna, då den norska statsministern avsåg att göra ett besök på Sydvaranger Gruve. Jens Stoltenberg anlände med en svans av medarbetare, poliser och en hel hop av journalister. Podium hade byggs, ljudanläggning på plats och tal hölls. Efteråt gick statsministern och hälsade på ett antal utvalda. Så är det när fint folk gör entré.
Jag och Niklas tog bilen till Grense Jakobselv. Vi hade inte tidigare varit där och vi har under vår tid här hört talas om denna plats norr om Kirkenes och i kanten av Barents hav. Vägen dit var en naturupplevelse utöver det mesta. Väl framme möttes vi av Oscar II kapell och en vacker sandstrand. Kapellet/kyrkan är uppförd i sten med en vacker gravplats alldeles bredvid. Man kan ju undra om det i kyrkan är några gudstjänster alls, då platsen ligger från all ära och redlighet...
Grense Jakobselv är tydligen en gammal fiskeby, men av det ser man inte mycket mer än att det finns en båtförening där. Såg i och för sig inga båtar, men det går kanske att ha en bårförening i alla fall. Däremot var det några tyska turister med husbilar parkerade vid strandkanten. Sandstranden fick mig för en stund att känna badlust, men den tanken for snabbt sin väg eftersom det blåste ganska rejält och termometern kan inte ha varit många streck över nollstrecket.
Midsommar firade vi alldeles i närheten av ryska gränsen. Vi var inte längre ifrån än bara några hundratalet meter. Vår kock som gör vår middagsmat har ett värdshus där liggandes i fantastisk natur. Måste tacka våra underbara chefer som bjöd oss på en mycket trevlig kväll, med god mat och dricka.
Såg på den svenska väderleken att värmen är på väg hemmavid, så det ska bli skönt att ha två veckors ledighet och få njuta av värme och sol.
Så här ljust är det klockan 12 på natten. Helt otroligt!
Vår nya altan på Parkveien. Fortfarande är kockan 12 på natten.
Vår nya mölla på väg in i fjorden
Kaptenen var en fena på att sno runt sitt fartyg mitt i fjorden
Kranbil i väntan på tunga lyft
Jens Stoltenberg håller tal om flydda tider och framtiden. Jens var själv ansvarig
för nedläggelsen av gruvan 1996.
Niklas står och ser ut över Barents hav. En mäktig syn vi Grense Jakobselv
Ser kallt ut, vilket det också
Varför ha en båtklubb när man inte har några båtar?
Måste vara världens nordligaste sandstrand...
Oscar II kapell. Ligger vackert vid foten av fjället
Här ligger både norrmän, ryssar, samer och finnar begravda.
Flera av dem är från mitten av 1800 talet
Grense Jakobselv som utgör gräns mellan Norge och Ryssland
En mäktigare syn i verkligheten där vi står en bra bit upp på fjället
Guttarna samlade för midsommarfirande
Eivind, vår kock, hälsar oss välkomna
Öl och vin på väg in på borden
Resten av gänget in väntan på dryck och mat
Ett vackert byggnadsverk intill sjökanten. Grillas för de som inte gillar sill...
Kent och Niklas lär sig konsten om grillning
I denna utsökta köksö lagar Eivind all mat.
Festplanering
Så den som går törstig från festen får skylla sig själv. Maten ska fixas när jag kommer hem, musiken är klar och återstående arbeten ordnas dagarna före.
Som brukligt, ett antal bilder från Rostock
Rostocks berömda gamla silobyggnader som rustats upp
En av Rostock hamnrestauranger i gammal miljö
Rådhustorget i Rostock.Kul att gamla byggnader och miljöer bevarats
Strålande väder och utsikt
Man kan ha kul med dockor
Nationaldag
På jobbet är det precis lika trevligt varje dag, även om tempot har ökat en aning. Några nya medarbetare har anlänt, några har lämnat. Men alla verkar passa in och har sociala förmågor utöver det vanliga. Just det kan säkert bero på att vi alla har en hel del livs- och yrkeserfarenheter och är i livets bästa ålder. Här finns alltid plats för skämt, en glimt i ögat och en ambition om att alla ska må bra på jobbet. Så det är inte alls svårt att gilla att vara på jobbet.
I lördags åt vi kebab på samiskt vis, Souvas. Renkött stekt på Murikka, en variant på finsk/samisk wokpanna. Jerry, vår filosofiska norrlänning från Kiruna, hade med sig ett antal kilo renkött som han stekte med inlevelse. En kul upplevelse och fantastiskt gott. Så, tack Jerry, för den upplevelsen.
Eftersom det var dagen innan Norges nationaldag, så passade en del av guttarna på att göra byn, eftersom det gick ett rykte om att norrmännen festar om ordentligt kvällen innan nationaldagen. Men det verkade vara ett rykte utan substans, då krogarna verkade vara dåligt besökta. Eftersom jag sov sött när detta inträffade, har jag bara hörsägen att rätta mig efter.
Nåväl, order hade utgått från företagsledningen att den Norska fanan skulle hissas prick kl 08.00 i flaggstången utanför kontoret och att vi som arbetade skulle utföra detta uppdrag. Plikttrogna som vi svenskar är, så tog vi detta på största allvar och samlade styrkorna runt flaggstången för nationalsång och hissande av fana. Eftersom ingen av oss hade erfarenhet av dylika uppdrag, tog det en stund av planläggning och diskussioner om hur flaggan skulle fästas i flagglinan. Efter ett tag dividerande kände jag mig nödgad, som högst ansvarig, att fatta ett beslut. Här gällde att peka med hela handen och göra en snabb konsekvensutredning, vilket tog ca ett ögonblick och flaggan knöts med någon typ av knop som jag inte vet namnet på. Flaggan hissades med största noggrannhet och varsamhet. Väl i toppen fästen lina med ett antal dubbla halvslag och i den stunden sköts det 21 kanonskott för att celebrera nationaldagen.
Klimatet verkar ha en något negativ inverkan på mig. Blir nämligen förkyld varje gång jag är här i Kirkenes. Tror jag är ömtålig och får nog se över mitt vitaminintag. Å andra sidan verka luften vara av det torra slaget och hudlotion får användas varje dag för undvikande av torrsprickor på allehanda ställen på kroppen.
Ligger i och tränar på gymet, minst 3-4 ggr i veckan. Inleder mitt pass med 2 km på löpbandet och därefter 30 min hård styrketräning som avslutas med ytterligare 1 km på löpbandet. Försöker avveckla några kilo, men trots denna hårda träning, verkar vågen inte tycka att det är nog. Tror mig ha gått ner några kilo varje gång jag åker hem, men väl på vågen hemma skrattar resultatet mig i ansiktet. Kan nog bero på att Kent trugar oss med mat i överflöd och till en sådan hyvens kille är det svårt att tacka nej. Kent är en fena i köket och maten är av högsta kvalitet.
Planerar min 50-års fest och det är inte lite som ska fixas när man ska fira ordentligt. Min kommande ledighet blir till att ta sig till Tyskland och inhandla diverse starka drycker, så att inga törstiga strupar kan släckas när väl kvällen närmar sig natt. Musik ska ordnas och maten är på gång. Ska fira med Erik, som blir 25, och bjudna gäster uppgår till hundratalet. Ska det firas, så ska det göras med musik och glädje.
Till er som kommit så här långt, så avslutar jag med några bilder på Souvas och Nationaldag. Önskar er alla en behaglig och givande tid tills nästa gång.
Elden har tagit sig, Murikkan på plats och Jerry lägger sin själ i sitt uppdrag. Börje håller låda, en snabbpratande norrlänning, vilket jag trodde var en omöjlig kombination. Oavsett, mycket trevliga guttar.
Koncentration på hög nivå...
Robert har vecklat ut den svenska fanan och den norska är på väg.
Måste ju själv vara med på ett hörn.
Här har vi det trevligt och diskusionerna är i full gång om än det ena, om än det andra.
En brokig blandning av skåningar, norlänningar och annat löst folk av obestämbar härkomst.
Vilken knop är mest användbar när man knyter flaggan på linan?
I anddäktig vänta på undret, att vi ska bli överens om hur vi ska knyta flagglinan
Här finns ingen hjälp att få verkar det som...
Här går den norska flaggan i topp
Exakt på klockslaget finner fanan sin ro och förankras i stången med varsam hand
Tårta till alla
Vårtider
Tider kommer, tider går och så är det även här på norra jordklotet. Vintern är på väg mot varmare tider och våren anas även här. När jag lämnade Skåne för snart 10 dagar sedan, lämnade jag ett landskap i spirande vår och efter 8 timmar stiger jag ut i fullständig vinter. Inte helt lätt att ta in i tanken, men det är som det är. Hur som helst, så var min förra rotation här i Kirkenes, en tid av upplevelser. För det första råkade jag fylla 50 år och blev uppvaktad med en handgjord kniv av format som även Rambo skulle bli avundsjuk över. Vill härmed tacka er alla för den gåvan. Ett vackert och välgjort arbete som jag verkligen uppskattar. För det andra tog våra underbara chefer ut oss på en scootertur, som var en upplevelse att minnas för tid och evighet. För en annan, som jag, som aldrig tidigare suttit på en scooter var denna 5 timmars tur något helt fantastiskt. Det är en frihetskänsla att susa fram i 90 km/h över isarna på älven och att ta sig fram på scooterlederna var som ett rejält träningspass. Var trött som ett helt ålderdomshem när vi väl kom i mål och dagen efter satt träningsverken i varenda muskel i kroppen.
Sedan mitt sista inlägg här på bloggen, har jag hunnit med att vara hemma 12 dagar, njutit av ledigheten och dessutom träffat en underbar kvinna hemmavid.
Här på jobbet har vi börjat komma in i en tid där vi, äntligen, börjat med att bygga upp den nya processen och arbetet börjar, sakta men säkert, ta fart och takten ökat betydligt. Det är mycket trevligare att bygga nytt än att riva och kvaliteten på de arbeten som våra montörer utför är av en kvalitet som tyder på både yrkeskunskap och yrkesheder. Totalintrycket är att Mudenia lyckats samla en montörsstyrka som många andra företag skulle bli gröna av avund för.
Våra chefer, Kate och Kaare, har en fantastisk förmåga att leda personal och driva företag. Bevis för deras ambitioner, engagemang och ledaregenskaper syns varenda dag, där leendet och skämten alltid ligger nära ytan och ofta bryter fram i vänlighet och skratt.
Ska snart åka hem för en efterlängtad ledighet och planering för en 50-års fest i slutet av juni ska avslutas med en resa till Tyskland för inhandlande av diverse alkoholhaltiga drycker.
För att ni som aldrig åkt scooter, så kan ni här nedan se hur fantastisk det kan vara..
.
Här står scooterna uppradade för en ny tur på vidderna
en välbehövlig paus vid elden, en god kopp kaffe och trevligt sällskap
Hårda överläggningar
Två synnerligen vana scooterförare, Per-Arne och Kate
Hela gänget samlat vid norska gränsen till Ryssland
Två veckor i vinterskrud
Som om inte detta vore nog, så har den stora influensan drabbat mig och jag känner mig ganska ynklig. Turlig nog har jag en driftledare som är omtanken själv, då jag efter varje nysning och hostning får höra: -Jag hör dig! Och jag som vill ha honungsvatten och någon som bäddar om mig...
Tydligen har Mudenia startat en separat processavdelning, om jag ska tolka nedanstående bilder rätt. Skulle vilja veta vad det är för kompetens som berättigar till att skapa en dylik enhet. Tydligen är den koncentrerad till Björnevatn, så något skumt är det.
På arbetet rulla det på i sin makliga takt och en milstolpe passerades i veckan, då vi spänningssatte våra nya högspänningsställverk. Förmodligen den enda händelse somligger i takt med vår tidplan och man får glädjas at det lilla.
Beställaren var glad, vi var glada och tårtan stod på bordet dagen efter.
På tal om tårta, så blir det tårtkalas även i morgon, då jag och Polle firades av för att vi har nått 50-års strecket. Vi fick var sin handgjord kniv. Stor som en Rambokniv men ett underbart hantverk och den kommer att ha en hedersplats i min tillvaro. Så tack alla ni som bjöd på den uppvaktningen!
Som brukligt, avslutar jag även denna sejour med lite bilder.
Så här vackert kan det bli här uppe i norr
Hänförande...
Morgongymnastik. Eller bara lathet?
Frank mobbar oss svenskar. Men efter att han fixat vår limousin är han förlåten...
Kent vandrar mot evigheten...
Och på tal om evighet, så finns här också en avgrund... Fallskärm rekommenderas!
David mot Goliat. Vårt nya garage
Så var det det här med processavdelningen... Skumt värre!
Isen har lagt sig på fjorden
Vintervackert
Krabburar och åter krabburar
I väntan på ny krabbsäsong
Arbetslatsen växer och nytt boende ordnas per omgående
Ser ut som Fia med knuff när Polle kortsluter de grå.
Men bättre där än i vårt nya högspäningsställverk!
Isblått
Vinterro
Vi drog en tidig lördagsmorgon över Öresundbron och ner till Gedser, för att ta båten till Rostock. Väl på autobahn matade vi på mil efter mil och framåt kvällen var vi framme på delmålet, en liten pitoresk stad i östra Tyskland alldeles vid gränsen till Tjeckien. Östra Tyskland är en kulturellt smultronställe, där inpassagen är som att förflytta sig ett par hundra år tillbaka i tiden. Här har man varit noga med att bevara den gamla stadskärnan med rådhus och stadens torg strax framför. Efter en väl underbyggd måltid, bestående av världens största wienerschnitzel och minimalt med potatis och ett par stadiga öl, var det dags för en välförtjänt natts sömn.
Efter en stadig tysk frukost, var det dags för den sista biten till vårt eget lilla skidparadis, Rokytnice nad Jizerou, inte alls långt från Liberec där skid-VM gick av stapeln i år.
Efter tio år får vi alltid ett kungligt välkomnande på hotellet, där det per person går loss på 160 svenska kronor per natt inklusive frukost. Var annars får man ett rum för det priset?
Nästa station är skiduthyraren, också där har vi ett speciell relation, med en hemmagjord magborstare. Om jag inte hade vetat bättre, skulle jag kunna ta denna dryck som rena flygfotogenen. Men man får ta seden dit man kommer. Å andra sidan brukar vi jämna ut plågorna med att bjuda på en Jägermeister när vi lämnar in skidorna för kvällen. Också här kommer man billigt undan, ca 250 kronor för en komplett skidutrustning i fyra dagar. Inte fy skam för en fattig själ.
Och för 600 kronor för ett liftkort, så är man beredd på att kasta sig utför fjället. Två sittliftar tar oss upp till ca 1400 m och väl där har Ingemar Stenmark intagit tronen på nytt. Ganska snart inser man att självkänslan spelar en ett spratt, när mjölksyran fyller lårmusklerna och enda chansen att få stopp på ekipaget är att stå på öronen. Inte speciellt kul att erkänna sådana svagheter...
Som tur är finns det rastställen, utsatta på strategiska platser i backarna och då passar man på att fylla på både mod och självkänsla. Kan bekräfta att tjeckisk öl är bland det bästa en törstig strupe kan behandlas med, och när ett stort glas bara betingar ca 12 kronor, har man råd med mycket mod.
Men efter två dagars hård träning i konsten att ta sig ner för en backe full med snö, så börjar tekniken infinna sig och fartupplevelsen börjar bli påtaglig. Som tur är har jag min personliga fotograf med mig som förevigar allt som sker i backen.
Hur som helst, så går en vecka fort i glada vänners lag och allt har ett slut. Bara ett tufft jobb återstår på hemresan, fylla bilen med diverse behagliga drycker hos Calles i Rostock. En Volvo V70 sväljer förvånansvärt mycket och alla var glada och nöjda när vi åter äntrade färjan för hemresan.
Fartdåre efter två öl. Ingen självkritik alls!
Champagnefrukost! Dyr rysk champagne på undertecknads 50-årsdag
På väg mot toppen på ca 1400 m
Jag och Erica i liftkön
En mycket god vän och mentor i njutfull position
Vacker vy över frusna granar
Efter ett hård förmiddag behövs depåerna fyllas på med proteiner och annat, som
välkryddad tjeckisk korv och ett par öl att skölja ner med
Tekniken sitter som en smäck och nu börjar det likna något!
Den nya generationen, Erica
Nog för att vi behöver bränsle, men flygfotogen är väl ändå att ta i. Hemmagjort och smakar f-n!
Men fixa skidor kan de!
Visst kan man ha det sämre...
Världsomseglaren i ett helt annat element, men dalskidan skar bra.
Rast och vila!
Som den frisksportare jag är, så promenerar jag ju hem. Måste ju får ur mjölksyran
ur benen på något sätt. Hade ändå svårt att ta mig ur sängen på morgonen därpå!
Invigning
Mudenia hade invigning häromdagen av sitt nya kontor, Witsögården. En trevlig byggnad i 3 våningar. Där samlades vi alla svenska och norska guttar för pizza och en och annan öl. Kate, chefen våran, hälsade oss alla välkomna till denna milstolpe i Mudenias korta historia. Därefter tog Kaare över med en skröna om husets tillkomst och vad det genomlevt under årens lopp. Efter det var det dags för pizzan och lite mingel bland alla närvarande. Det var en go samling, ca 50 personer som var närvarande. Trevligt att på mer informella grunder snacka med än den ena, än den andra.
Under de sista dagarna har vi haft ett underbart vinterväder. Hög, torr luft, solen på sitt bästa humör och ett tiotal minusgrader. Kan inte bli bättre då vyerna över Kirkenes understundom kan vara ganska hänförande. Dessutom blir dagarna längre och längre med en hissnande fart. De som bor här uppe stadigvarande säger att det från och med i mitten av maj kommer att vara ljust dygnet runt, så om 2 rotationer får man försöka täcka över fönstret i sovrummetså att man kan somna.
Var en tur och kollade veteranhockey idag. Kirkenes Puckers mot Murmansk med vår lysande hockeystjärna, Niklas, i laget. Niklas verkar ha fått fart på sina lagkamrater, men de har nog en bra bit kvar till toppformen då Kirkenes förlorade med 13-3. Men det är lagom tempo för oss åskadare vid sargen.
Nu väntar en vecka i Tjeckien med, förhoppningsvis, fantastisk skidåkning, god mat och dryck och ett gott mått av avkoppling.
Och till sist, nytagna bilder....
Koncentrerad...
Kirkenes Puckers en vacker vinterdag
Vår hockeystar. Niklas bistår med minst 100% kvalitetsökning
Mudenia:s hejarklack. Truls, Polle och skymd bakom Polle the one and only, gastronomen Kent
Återigen en vy över fjorden
Kirkenes by
Mudenia:s nya kontor, Witsögården
Kökschefen gallrar i grönsakslandet
Kate, våran chef, hälsar guttarna välkomna till Witsögården
Hmm...smakar inte pizzan bra, Anders?
Kate och Niklas lägger upp taktiken för Kirkenes Puckers...
De tre musketörerna, Pål, John och Geir
Vissa gör vad som helst för att få vara med på bild... Tobbe skärpning!
Sponsorsnack måntro?
En galen, men go norrman, Frankie boy
Truls, Polle och Kate i samspråk på Witsögården
Vinterkyla
Dock inte så mycket snö och norrmännen klagar över att de inte kan köra snöscooter. Landskapet är fantasiskt i sina vita kläder. Vissa dagar ligger dimman tjock över fjorden, bara några meter över vattnet och det är en makalös syn att skåda. Dagen blir ljusare för varje dag och det går med en fart som nästan känns osannolik, men å andra sidan är vi en bra bit över polcirkeln.
På jobbfronten börjar vi få kläm på en hel del och vi, i alla fall jag, börjar skönja konturerna över hur det kommer att se ut när vi har gjort jobbet färdigt. Det är en fröjd att se våra montörers arbete, där kreativitet och finurlighet löser problemställningar med ett resultat och en kvalitet utöver det vanliga. För den som inte sett hur det ser ut i anläggningen som vi arbetar i, där slitage och stillestånd har tagit sina tribut, krävs det en hel del erfarenhet och tanke för att få kvalitet i jobbet. Vi sliter med att få en fungerande logistik på material, men så här i utkanten av civilisationen får man vara tacksam för det lilla.
Vi som jobbar i denna rotationen har haft lite flax med fru Fortuna, då det grasserat en del sjukdomar här och vi har varit förskonade fårn det (peppar, peppar, ta i trä).
Ledningen har nu förstärkt orgnisationen och nu känns den mer komplett än någonsin. Några nya som behöver lite tid att komma in i jobbet och förstå vad vi ska göra, men viljan och engagemanget finns och det är de ingredienser som erfordras.
Hur som helst, med det gäng som Mudenia har samlat här, känns ingenting omöjligt. Här finns kompetens så att det räcker och blir över. Det finns erfarenhet i sådan mängd att man nästan blir bländad och som kommer väl til pass när det börjar dar ihop sig till finalen.
Återkommer med fler reflektioner innan min rotation är över. Over and out!
Som vanligt lite bilder över folk och fä. Vem som är vem, ja det får ni själv gissa...
Så här ser ett gediget kabelstegsarbete ut. Kvalitet rakt igenom!
Inte alltid så lätt att montera. Fjällväggen är ju inte precis raka vinklar och släta väggar.
En del av Mudenias kvaliteter
Bottendelen av ena grovkrossen. Här tappas berget och mals till mindre bitar.
Lagades med 8 ton svetstråd för att få den i funktionsdugligt skick. Säger en del om storlek
godstjocklek. Fick värmas upp i 72 timmar innan man kunde påbörja svetsarbetet.
Här är toppen av grovkrossen. Inviger vår nya planläggare i anläggningen.
Inspektion och kvalitetskontroll. En Gagnefare och en Sundsvallare.
Vilken kombination!
Här snackar vi inte gängstorlek M12. Rejäla doningar! Kent ser lite småchockad ut
Hmm, glömde skiftnyckeln!
Kalenderpojke no 1
Kalenderpojke no 2
Snöstorm på väg hem från Björnevatn
Nostalgi så det räcker och blir över
