Annorlunda

Så, då var jag äntligen på plats i Kirkenes. En plats som för många kanske kan betraktas som världens ände. På sätt och vis ligger det något i det. Resan hit tog ca åtta och en halv timme. Landade 20.30 och var lovad att bli hämtad med taxi. I ankomsthallen stod en hel del taxichaufförer med diverse namnskyltar, men dock ingen med mitt namn på. På flyget var det även en hel drös med svenskar och annat otyg som skulle åka med Hurtigrutten och de tog plats i ett par väntande bussar. Slutligen var det inte så många resenärer kvar och i min stilla tanke fanns oron att någon hade glömt beställa taxi. En och en halv mil från Kirkenes, mörkret började sakta lägra sig och som sagt, i världens ände.Efter ett tag av väntan och letande efter lämpliga telefonnummer kom en man i mörkblå uniform fram till mig och frågade om jag skulle till bostadsriggen på Sydvaranger gruva. Här tog man ett glädjeskutt och svarade glatt ja på frågan. Äntligen började resan närma sig sitt slut.

Resan ja! Från Oslo till Kirkenes Fick jag förmånen att få sitta bredvid en gammal, och av ålder och arbete, en sliten rar gubbe. På vägen fick jag lyssna på hans levnadsberättelse, med en aning bitterhet i tonen. Detta var hans näst sista resa i livet som skulle ta honom från Kirkenes till Bergen på någon av båtarna på Hurtigrutten. Hans hustru hade varit död sedan ett halvår tillbaka och utan henne så var livet utan innehåll. Turen på Hurtigrutten hade de planerat och sett framemot ett par år, men han fick uppleva denna på egen hand. Den sista resan skulle skulle bli himlafärden och han hoppades att den snart skulle ske, ty utan sin hustru var livet slut. Det var inte utan att man berördes av denna starka berättelse om en man och hans upplevelser i livet, en resa på 84 år. Jag hoppas att han fick uppleva något fantastisk på denna, hans näst sista resa.


Nåväl, efter en tur i taxin stannade denna vid en länga bestående av bostadsbaracken. Jag var informerad om att nyckeln skulle ligga i en postlåda vid entrén och allt skulle vara klappat och klart. Men icke sa Nicke! Ingen som tog emot, började leta efter någon levande varelse som efter ett tag dök upp. Tyvärr var hans språk inte av någon begriplig art och sakta började samma känsla, som på flygplatsen, sprida sig. Jag var bortglömd! Ner i ryggsäcken för att finna papperslappen med telefonnummer. Slog ett nummer och någon svarade på ett för mig fullt obegripligt språk. Efter ett tag hörde jag att personen i fråga lämnade över luren till någon annan och ett bekant läte dök upp som var fullt begripligt, svenska. Nu hör det till saken att den som svarade först var en helt vanlig norrman, men jag förstod att den dialekten skulle bli en pärs att klara av att förstå. Men väl efter ett tags språkande med svensken, visade det sig att det var inte alls här jag skulle bo, utan jag skulle på i ett hus nere i byn. Svensken erbjöds sig att hämta mig och visa mig tllrätta. Detta var en lättnad av Guds nåde!

I jobberbjudandet var ju fria resor, boende och mat och mottagandet gav mig lite tvivlande känslor. Men väl i huset fanns inget tvivel längre och det skulle visa sig att erbjudandet stod fast som ett berg.

Nu har det gått drygt en vecka och jag har hunnit bekanta mig med mina kollegor och arbetsplatsen. Helt underbara människor, underbar stämning och ett projekt som verkligen blir en utmaning.


Kommentarer
Postat av: Carina Nilsson

Det var en klen blogg. Var är alla dina vänner? Bor du i gruvan? Man börjar ju undra. Eller tältar du? Då förstår vi varför boendet ingick.



Nä, skämt åsido. Hade varit kul om du kunde lägga in lite fler bilder på var du bor och vilka du jobbar ihop med.



Åsa önskar fler bilder på dig men dom kan du ju skicka via mms för dom vill inte vi se. Ha, ha, ha!



Ha det så bra!



Carina

2008-10-06 @ 14:57:36
URL: http://kirkenes.blogg
Postat av: malmö

Hur är det ,där "uppe"

Kan man everleva där två år

JAG HAR NÅGRA FRÅGOR OM DET GÅR

Har du lite information om företaget villa arctic

Kan man orka jobba där

Finns det mögligheten att man skaffar lägenhet

Tack

Branko

2009-03-02 @ 18:55:36

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0