Vårtider
Sommartider
Äntligen är sommaren här! I alla fall för en stund. Det kom en fyra-fem dagar med underbart sommarväder och de sista dagarna visade kvicksilvret på 26 grader. Synd att vi inte fick chansen att får njuta av dessa dagara fullt ut, då arbetet kom i vägen. Väderskiftningarna kommer och går, ena dagen tio till tolv grader andra dagen 20 grader.
Hur som helst har vi haft några helt underbara kvällar där vår nya altan kommit till sin rätt.
Äntligen har jag fått min gamla kollega, Mats, att få tummarna ur och anta utmaningen och komma hit och arbeta i denna trevliga miljö. Det tog ett tag, men har man varit så länge hos en arbetsgivare som han var, så inser man ju att tummarna sitter ganska hårt.
På arbetet har det varit en aning turbolent, men samtidigt har vi fått tillgång till områden som gör att vår framdrift går som tåget. Shane och Tom, två underbara australiensare med kompetens, har sett till att beslut tas och att det händer något från beställarens sida. Hos Shane och Tom finns det en fullständig förståelse om hur en installation för kraft och automation ska gå till och äntligen får vi gehör för våra problem och åsikter.
Till skillnad mot Shane och Tom, finns det personer i ledande ställning som beter sig nedvärderande och kompromisslöst. En attityd för att skyla över sina egna brister på kompetens och kunskap. "With black people this shit has been done already" är den typ av kommentarer som haglat över oss sista tiden. Som jag brukar säga, låt dem spralla sig trötta för förr eller senare kommer verkligheten i fatt dem.
Nåväl, om man är det minsta lilla insatt så ser man ganska snart att den personal vi förfogar över gör ett fantastiskt bra jobb och ingen skugga ska falla över någon. Med sådana medarbetare skulle vi kunna ha en slogan, "Underverk gör vi medans du väntar, mirakel tar något längre tid".
Vissa av oss har gjort enträgna försök att få fisk, men det blir mycket snack och lite verkstad. Jag inser att kastteknik, linor och flugor har en komplexitet som inte ens en gång Einstein skulle kunna få någon ordning i. Skulle till och med drista mig till att påstå att Relativitetsteorin är "out of date" när det gäller flugfiske. Vad är det för fel på flöte och mask?
Inte nog med det. Släpa med sig halva bohaget känns bara oerhört ansträngande och det är inte konstigt att man inte orkar plocka fram och sätta samman utrustningen. Skämt åsido, men fiskenäringen har högsäsong nu och tjänar storkosing.
För er som misstror sommartider delar jag här några stunder som uppstod under den varmaste sommardagen här i Kirkenes.
Synd att man inte kan fånga känslan
På spaning vid ryska gränsen måntro?
Återigen en vy som i verkligheten tar andan ur en
Lite alpkänsla
Flora och fauna i full fart
Skira blommor i full prakt
I grönskan får färgerna fullt spelrum
Ängsblommor. Tänker på smörblomma men är nog inte ens i närheten
Får mig att tänka på barndomens ängar
Tyckte faktiskt att jag bildmässigt fick till det här
Midsommarsol och milstolpar
På arbetet har det hänt en hel del som är värt att uppmärksammas. 350 ton primärmölla kom med ett skepp hela vägen från Australien och det var med stort intresse vi stod och tittade på när fartyget stävade in i fjorden och gjorde en helomvändning där det skulle lägga till vid hamnen. Det provkördes med trailers och kranbilar för att kontrollera att de kom fram på vägarna runt hamnen och vid porten som möllan skulle transporteras in. Möllan kom i delar där den största delen vägde ca 100 ton. Det var rejäla trailers och kranbilar som fanns på plats och utförde arbeten.
Samtidigt städades och fejades det runt byggnaderna, då den norska statsministern avsåg att göra ett besök på Sydvaranger Gruve. Jens Stoltenberg anlände med en svans av medarbetare, poliser och en hel hop av journalister. Podium hade byggs, ljudanläggning på plats och tal hölls. Efteråt gick statsministern och hälsade på ett antal utvalda. Så är det när fint folk gör entré.
Jag och Niklas tog bilen till Grense Jakobselv. Vi hade inte tidigare varit där och vi har under vår tid här hört talas om denna plats norr om Kirkenes och i kanten av Barents hav. Vägen dit var en naturupplevelse utöver det mesta. Väl framme möttes vi av Oscar II kapell och en vacker sandstrand. Kapellet/kyrkan är uppförd i sten med en vacker gravplats alldeles bredvid. Man kan ju undra om det i kyrkan är några gudstjänster alls, då platsen ligger från all ära och redlighet...
Grense Jakobselv är tydligen en gammal fiskeby, men av det ser man inte mycket mer än att det finns en båtförening där. Såg i och för sig inga båtar, men det går kanske att ha en bårförening i alla fall. Däremot var det några tyska turister med husbilar parkerade vid strandkanten. Sandstranden fick mig för en stund att känna badlust, men den tanken for snabbt sin väg eftersom det blåste ganska rejält och termometern kan inte ha varit många streck över nollstrecket.
Midsommar firade vi alldeles i närheten av ryska gränsen. Vi var inte längre ifrån än bara några hundratalet meter. Vår kock som gör vår middagsmat har ett värdshus där liggandes i fantastisk natur. Måste tacka våra underbara chefer som bjöd oss på en mycket trevlig kväll, med god mat och dricka.
Såg på den svenska väderleken att värmen är på väg hemmavid, så det ska bli skönt att ha två veckors ledighet och få njuta av värme och sol.
Så här ljust är det klockan 12 på natten. Helt otroligt!
Vår nya altan på Parkveien. Fortfarande är kockan 12 på natten.
Vår nya mölla på väg in i fjorden
Kaptenen var en fena på att sno runt sitt fartyg mitt i fjorden
Kranbil i väntan på tunga lyft
Jens Stoltenberg håller tal om flydda tider och framtiden. Jens var själv ansvarig
för nedläggelsen av gruvan 1996.
Niklas står och ser ut över Barents hav. En mäktig syn vi Grense Jakobselv
Ser kallt ut, vilket det också
Varför ha en båtklubb när man inte har några båtar?
Måste vara världens nordligaste sandstrand...
Oscar II kapell. Ligger vackert vid foten av fjället
Här ligger både norrmän, ryssar, samer och finnar begravda.
Flera av dem är från mitten av 1800 talet
Grense Jakobselv som utgör gräns mellan Norge och Ryssland
En mäktigare syn i verkligheten där vi står en bra bit upp på fjället
Guttarna samlade för midsommarfirande
Eivind, vår kock, hälsar oss välkomna
Öl och vin på väg in på borden
Resten av gänget in väntan på dryck och mat
Ett vackert byggnadsverk intill sjökanten. Grillas för de som inte gillar sill...
Kent och Niklas lär sig konsten om grillning
I denna utsökta köksö lagar Eivind all mat.
Festplanering
Så den som går törstig från festen får skylla sig själv. Maten ska fixas när jag kommer hem, musiken är klar och återstående arbeten ordnas dagarna före.
Som brukligt, ett antal bilder från Rostock
Rostocks berömda gamla silobyggnader som rustats upp
En av Rostock hamnrestauranger i gammal miljö
Rådhustorget i Rostock.Kul att gamla byggnader och miljöer bevarats
Strålande väder och utsikt
Man kan ha kul med dockor
Nationaldag
På jobbet är det precis lika trevligt varje dag, även om tempot har ökat en aning. Några nya medarbetare har anlänt, några har lämnat. Men alla verkar passa in och har sociala förmågor utöver det vanliga. Just det kan säkert bero på att vi alla har en hel del livs- och yrkeserfarenheter och är i livets bästa ålder. Här finns alltid plats för skämt, en glimt i ögat och en ambition om att alla ska må bra på jobbet. Så det är inte alls svårt att gilla att vara på jobbet.
I lördags åt vi kebab på samiskt vis, Souvas. Renkött stekt på Murikka, en variant på finsk/samisk wokpanna. Jerry, vår filosofiska norrlänning från Kiruna, hade med sig ett antal kilo renkött som han stekte med inlevelse. En kul upplevelse och fantastiskt gott. Så, tack Jerry, för den upplevelsen.
Eftersom det var dagen innan Norges nationaldag, så passade en del av guttarna på att göra byn, eftersom det gick ett rykte om att norrmännen festar om ordentligt kvällen innan nationaldagen. Men det verkade vara ett rykte utan substans, då krogarna verkade vara dåligt besökta. Eftersom jag sov sött när detta inträffade, har jag bara hörsägen att rätta mig efter.
Nåväl, order hade utgått från företagsledningen att den Norska fanan skulle hissas prick kl 08.00 i flaggstången utanför kontoret och att vi som arbetade skulle utföra detta uppdrag. Plikttrogna som vi svenskar är, så tog vi detta på största allvar och samlade styrkorna runt flaggstången för nationalsång och hissande av fana. Eftersom ingen av oss hade erfarenhet av dylika uppdrag, tog det en stund av planläggning och diskussioner om hur flaggan skulle fästas i flagglinan. Efter ett tag dividerande kände jag mig nödgad, som högst ansvarig, att fatta ett beslut. Här gällde att peka med hela handen och göra en snabb konsekvensutredning, vilket tog ca ett ögonblick och flaggan knöts med någon typ av knop som jag inte vet namnet på. Flaggan hissades med största noggrannhet och varsamhet. Väl i toppen fästen lina med ett antal dubbla halvslag och i den stunden sköts det 21 kanonskott för att celebrera nationaldagen.
Klimatet verkar ha en något negativ inverkan på mig. Blir nämligen förkyld varje gång jag är här i Kirkenes. Tror jag är ömtålig och får nog se över mitt vitaminintag. Å andra sidan verka luften vara av det torra slaget och hudlotion får användas varje dag för undvikande av torrsprickor på allehanda ställen på kroppen.
Ligger i och tränar på gymet, minst 3-4 ggr i veckan. Inleder mitt pass med 2 km på löpbandet och därefter 30 min hård styrketräning som avslutas med ytterligare 1 km på löpbandet. Försöker avveckla några kilo, men trots denna hårda träning, verkar vågen inte tycka att det är nog. Tror mig ha gått ner några kilo varje gång jag åker hem, men väl på vågen hemma skrattar resultatet mig i ansiktet. Kan nog bero på att Kent trugar oss med mat i överflöd och till en sådan hyvens kille är det svårt att tacka nej. Kent är en fena i köket och maten är av högsta kvalitet.
Planerar min 50-års fest och det är inte lite som ska fixas när man ska fira ordentligt. Min kommande ledighet blir till att ta sig till Tyskland och inhandla diverse starka drycker, så att inga törstiga strupar kan släckas när väl kvällen närmar sig natt. Musik ska ordnas och maten är på gång. Ska fira med Erik, som blir 25, och bjudna gäster uppgår till hundratalet. Ska det firas, så ska det göras med musik och glädje.
Till er som kommit så här långt, så avslutar jag med några bilder på Souvas och Nationaldag. Önskar er alla en behaglig och givande tid tills nästa gång.
Elden har tagit sig, Murikkan på plats och Jerry lägger sin själ i sitt uppdrag. Börje håller låda, en snabbpratande norrlänning, vilket jag trodde var en omöjlig kombination. Oavsett, mycket trevliga guttar.
Koncentration på hög nivå...
Robert har vecklat ut den svenska fanan och den norska är på väg.
Måste ju själv vara med på ett hörn.
Här har vi det trevligt och diskusionerna är i full gång om än det ena, om än det andra.
En brokig blandning av skåningar, norlänningar och annat löst folk av obestämbar härkomst.
Vilken knop är mest användbar när man knyter flaggan på linan?
I anddäktig vänta på undret, att vi ska bli överens om hur vi ska knyta flagglinan
Här finns ingen hjälp att få verkar det som...
Här går den norska flaggan i topp
Exakt på klockslaget finner fanan sin ro och förankras i stången med varsam hand
Tårta till alla
Vårtider
Tider kommer, tider går och så är det även här på norra jordklotet. Vintern är på väg mot varmare tider och våren anas även här. När jag lämnade Skåne för snart 10 dagar sedan, lämnade jag ett landskap i spirande vår och efter 8 timmar stiger jag ut i fullständig vinter. Inte helt lätt att ta in i tanken, men det är som det är. Hur som helst, så var min förra rotation här i Kirkenes, en tid av upplevelser. För det första råkade jag fylla 50 år och blev uppvaktad med en handgjord kniv av format som även Rambo skulle bli avundsjuk över. Vill härmed tacka er alla för den gåvan. Ett vackert och välgjort arbete som jag verkligen uppskattar. För det andra tog våra underbara chefer ut oss på en scootertur, som var en upplevelse att minnas för tid och evighet. För en annan, som jag, som aldrig tidigare suttit på en scooter var denna 5 timmars tur något helt fantastiskt. Det är en frihetskänsla att susa fram i 90 km/h över isarna på älven och att ta sig fram på scooterlederna var som ett rejält träningspass. Var trött som ett helt ålderdomshem när vi väl kom i mål och dagen efter satt träningsverken i varenda muskel i kroppen.
Sedan mitt sista inlägg här på bloggen, har jag hunnit med att vara hemma 12 dagar, njutit av ledigheten och dessutom träffat en underbar kvinna hemmavid.
Här på jobbet har vi börjat komma in i en tid där vi, äntligen, börjat med att bygga upp den nya processen och arbetet börjar, sakta men säkert, ta fart och takten ökat betydligt. Det är mycket trevligare att bygga nytt än att riva och kvaliteten på de arbeten som våra montörer utför är av en kvalitet som tyder på både yrkeskunskap och yrkesheder. Totalintrycket är att Mudenia lyckats samla en montörsstyrka som många andra företag skulle bli gröna av avund för.
Våra chefer, Kate och Kaare, har en fantastisk förmåga att leda personal och driva företag. Bevis för deras ambitioner, engagemang och ledaregenskaper syns varenda dag, där leendet och skämten alltid ligger nära ytan och ofta bryter fram i vänlighet och skratt.
Ska snart åka hem för en efterlängtad ledighet och planering för en 50-års fest i slutet av juni ska avslutas med en resa till Tyskland för inhandlande av diverse alkoholhaltiga drycker.
För att ni som aldrig åkt scooter, så kan ni här nedan se hur fantastisk det kan vara..
.
Här står scooterna uppradade för en ny tur på vidderna
en välbehövlig paus vid elden, en god kopp kaffe och trevligt sällskap
Hårda överläggningar
Två synnerligen vana scooterförare, Per-Arne och Kate
Hela gänget samlat vid norska gränsen till Ryssland
Två veckor i vinterskrud
Som om inte detta vore nog, så har den stora influensan drabbat mig och jag känner mig ganska ynklig. Turlig nog har jag en driftledare som är omtanken själv, då jag efter varje nysning och hostning får höra: -Jag hör dig! Och jag som vill ha honungsvatten och någon som bäddar om mig...
Tydligen har Mudenia startat en separat processavdelning, om jag ska tolka nedanstående bilder rätt. Skulle vilja veta vad det är för kompetens som berättigar till att skapa en dylik enhet. Tydligen är den koncentrerad till Björnevatn, så något skumt är det.
På arbetet rulla det på i sin makliga takt och en milstolpe passerades i veckan, då vi spänningssatte våra nya högspänningsställverk. Förmodligen den enda händelse somligger i takt med vår tidplan och man får glädjas at det lilla.
Beställaren var glad, vi var glada och tårtan stod på bordet dagen efter.
På tal om tårta, så blir det tårtkalas även i morgon, då jag och Polle firades av för att vi har nått 50-års strecket. Vi fick var sin handgjord kniv. Stor som en Rambokniv men ett underbart hantverk och den kommer att ha en hedersplats i min tillvaro. Så tack alla ni som bjöd på den uppvaktningen!
Som brukligt, avslutar jag även denna sejour med lite bilder.
Så här vackert kan det bli här uppe i norr
Hänförande...
Morgongymnastik. Eller bara lathet?
Frank mobbar oss svenskar. Men efter att han fixat vår limousin är han förlåten...
Kent vandrar mot evigheten...
Och på tal om evighet, så finns här också en avgrund... Fallskärm rekommenderas!
David mot Goliat. Vårt nya garage
Så var det det här med processavdelningen... Skumt värre!
Isen har lagt sig på fjorden
Vintervackert
Krabburar och åter krabburar
I väntan på ny krabbsäsong
Arbetslatsen växer och nytt boende ordnas per omgående
Ser ut som Fia med knuff när Polle kortsluter de grå.
Men bättre där än i vårt nya högspäningsställverk!
Isblått
Vinterro
Vi drog en tidig lördagsmorgon över Öresundbron och ner till Gedser, för att ta båten till Rostock. Väl på autobahn matade vi på mil efter mil och framåt kvällen var vi framme på delmålet, en liten pitoresk stad i östra Tyskland alldeles vid gränsen till Tjeckien. Östra Tyskland är en kulturellt smultronställe, där inpassagen är som att förflytta sig ett par hundra år tillbaka i tiden. Här har man varit noga med att bevara den gamla stadskärnan med rådhus och stadens torg strax framför. Efter en väl underbyggd måltid, bestående av världens största wienerschnitzel och minimalt med potatis och ett par stadiga öl, var det dags för en välförtjänt natts sömn.
Efter en stadig tysk frukost, var det dags för den sista biten till vårt eget lilla skidparadis, Rokytnice nad Jizerou, inte alls långt från Liberec där skid-VM gick av stapeln i år.
Efter tio år får vi alltid ett kungligt välkomnande på hotellet, där det per person går loss på 160 svenska kronor per natt inklusive frukost. Var annars får man ett rum för det priset?
Nästa station är skiduthyraren, också där har vi ett speciell relation, med en hemmagjord magborstare. Om jag inte hade vetat bättre, skulle jag kunna ta denna dryck som rena flygfotogenen. Men man får ta seden dit man kommer. Å andra sidan brukar vi jämna ut plågorna med att bjuda på en Jägermeister när vi lämnar in skidorna för kvällen. Också här kommer man billigt undan, ca 250 kronor för en komplett skidutrustning i fyra dagar. Inte fy skam för en fattig själ.
Och för 600 kronor för ett liftkort, så är man beredd på att kasta sig utför fjället. Två sittliftar tar oss upp till ca 1400 m och väl där har Ingemar Stenmark intagit tronen på nytt. Ganska snart inser man att självkänslan spelar en ett spratt, när mjölksyran fyller lårmusklerna och enda chansen att få stopp på ekipaget är att stå på öronen. Inte speciellt kul att erkänna sådana svagheter...
Som tur är finns det rastställen, utsatta på strategiska platser i backarna och då passar man på att fylla på både mod och självkänsla. Kan bekräfta att tjeckisk öl är bland det bästa en törstig strupe kan behandlas med, och när ett stort glas bara betingar ca 12 kronor, har man råd med mycket mod.
Men efter två dagars hård träning i konsten att ta sig ner för en backe full med snö, så börjar tekniken infinna sig och fartupplevelsen börjar bli påtaglig. Som tur är har jag min personliga fotograf med mig som förevigar allt som sker i backen.
Hur som helst, så går en vecka fort i glada vänners lag och allt har ett slut. Bara ett tufft jobb återstår på hemresan, fylla bilen med diverse behagliga drycker hos Calles i Rostock. En Volvo V70 sväljer förvånansvärt mycket och alla var glada och nöjda när vi åter äntrade färjan för hemresan.
Fartdåre efter två öl. Ingen självkritik alls!
Champagnefrukost! Dyr rysk champagne på undertecknads 50-årsdag
På väg mot toppen på ca 1400 m
Jag och Erica i liftkön
En mycket god vän och mentor i njutfull position
Vacker vy över frusna granar
Efter ett hård förmiddag behövs depåerna fyllas på med proteiner och annat, som
välkryddad tjeckisk korv och ett par öl att skölja ner med
Tekniken sitter som en smäck och nu börjar det likna något!
Den nya generationen, Erica
Nog för att vi behöver bränsle, men flygfotogen är väl ändå att ta i. Hemmagjort och smakar f-n!
Men fixa skidor kan de!
Visst kan man ha det sämre...
Världsomseglaren i ett helt annat element, men dalskidan skar bra.
Rast och vila!
Som den frisksportare jag är, så promenerar jag ju hem. Måste ju får ur mjölksyran
ur benen på något sätt. Hade ändå svårt att ta mig ur sängen på morgonen därpå!
Invigning
Mudenia hade invigning häromdagen av sitt nya kontor, Witsögården. En trevlig byggnad i 3 våningar. Där samlades vi alla svenska och norska guttar för pizza och en och annan öl. Kate, chefen våran, hälsade oss alla välkomna till denna milstolpe i Mudenias korta historia. Därefter tog Kaare över med en skröna om husets tillkomst och vad det genomlevt under årens lopp. Efter det var det dags för pizzan och lite mingel bland alla närvarande. Det var en go samling, ca 50 personer som var närvarande. Trevligt att på mer informella grunder snacka med än den ena, än den andra.
Under de sista dagarna har vi haft ett underbart vinterväder. Hög, torr luft, solen på sitt bästa humör och ett tiotal minusgrader. Kan inte bli bättre då vyerna över Kirkenes understundom kan vara ganska hänförande. Dessutom blir dagarna längre och längre med en hissnande fart. De som bor här uppe stadigvarande säger att det från och med i mitten av maj kommer att vara ljust dygnet runt, så om 2 rotationer får man försöka täcka över fönstret i sovrummetså att man kan somna.
Var en tur och kollade veteranhockey idag. Kirkenes Puckers mot Murmansk med vår lysande hockeystjärna, Niklas, i laget. Niklas verkar ha fått fart på sina lagkamrater, men de har nog en bra bit kvar till toppformen då Kirkenes förlorade med 13-3. Men det är lagom tempo för oss åskadare vid sargen.
Nu väntar en vecka i Tjeckien med, förhoppningsvis, fantastisk skidåkning, god mat och dryck och ett gott mått av avkoppling.
Och till sist, nytagna bilder....
Koncentrerad...
Kirkenes Puckers en vacker vinterdag
Vår hockeystar. Niklas bistår med minst 100% kvalitetsökning
Mudenia:s hejarklack. Truls, Polle och skymd bakom Polle the one and only, gastronomen Kent
Återigen en vy över fjorden
Kirkenes by
Mudenia:s nya kontor, Witsögården
Kökschefen gallrar i grönsakslandet
Kate, våran chef, hälsar guttarna välkomna till Witsögården
Hmm...smakar inte pizzan bra, Anders?
Kate och Niklas lägger upp taktiken för Kirkenes Puckers...
De tre musketörerna, Pål, John och Geir
Vissa gör vad som helst för att få vara med på bild... Tobbe skärpning!
Sponsorsnack måntro?
En galen, men go norrman, Frankie boy
Truls, Polle och Kate i samspråk på Witsögården
Vinterkyla
Dock inte så mycket snö och norrmännen klagar över att de inte kan köra snöscooter. Landskapet är fantasiskt i sina vita kläder. Vissa dagar ligger dimman tjock över fjorden, bara några meter över vattnet och det är en makalös syn att skåda. Dagen blir ljusare för varje dag och det går med en fart som nästan känns osannolik, men å andra sidan är vi en bra bit över polcirkeln.
På jobbfronten börjar vi få kläm på en hel del och vi, i alla fall jag, börjar skönja konturerna över hur det kommer att se ut när vi har gjort jobbet färdigt. Det är en fröjd att se våra montörers arbete, där kreativitet och finurlighet löser problemställningar med ett resultat och en kvalitet utöver det vanliga. För den som inte sett hur det ser ut i anläggningen som vi arbetar i, där slitage och stillestånd har tagit sina tribut, krävs det en hel del erfarenhet och tanke för att få kvalitet i jobbet. Vi sliter med att få en fungerande logistik på material, men så här i utkanten av civilisationen får man vara tacksam för det lilla.
Vi som jobbar i denna rotationen har haft lite flax med fru Fortuna, då det grasserat en del sjukdomar här och vi har varit förskonade fårn det (peppar, peppar, ta i trä).
Ledningen har nu förstärkt orgnisationen och nu känns den mer komplett än någonsin. Några nya som behöver lite tid att komma in i jobbet och förstå vad vi ska göra, men viljan och engagemanget finns och det är de ingredienser som erfordras.
Hur som helst, med det gäng som Mudenia har samlat här, känns ingenting omöjligt. Här finns kompetens så att det räcker och blir över. Det finns erfarenhet i sådan mängd att man nästan blir bländad och som kommer väl til pass när det börjar dar ihop sig till finalen.
Återkommer med fler reflektioner innan min rotation är över. Over and out!
Som vanligt lite bilder över folk och fä. Vem som är vem, ja det får ni själv gissa...
Så här ser ett gediget kabelstegsarbete ut. Kvalitet rakt igenom!
Inte alltid så lätt att montera. Fjällväggen är ju inte precis raka vinklar och släta väggar.
En del av Mudenias kvaliteter
Bottendelen av ena grovkrossen. Här tappas berget och mals till mindre bitar.
Lagades med 8 ton svetstråd för att få den i funktionsdugligt skick. Säger en del om storlek
godstjocklek. Fick värmas upp i 72 timmar innan man kunde påbörja svetsarbetet.
Här är toppen av grovkrossen. Inviger vår nya planläggare i anläggningen.
Inspektion och kvalitetskontroll. En Gagnefare och en Sundsvallare.
Vilken kombination!
Här snackar vi inte gängstorlek M12. Rejäla doningar! Kent ser lite småchockad ut
Hmm, glömde skiftnyckeln!
Kalenderpojke no 1
Kalenderpojke no 2
Snöstorm på väg hem från Björnevatn
Nostalgi så det räcker och blir över
Återstart
Visst finns det stunder, då det kan vara lite segt. Som nu när det var Barents spektakel, en festival över de tre gränserna mellan Norge, Finland och Ryssland. Var i Fjällhallen, en idrottshall insprängd i berget, och lyssnade på en konsert. Då blir det en och annan pilsner och kvällen blir sen. En annorlunda konsert, må jag säga. En, förmodligen känd, finsk artist misshandlade ett dragspel å det grövsta, vilket fick oss att misströsta om vad vi gett oss in på. Men efter en plågsam timme blev det genast bättre, då The September When tog scenen i besittning. Härlig, skön pop/rock som var väldigt njutbar.
Häromdagen var vi även på Snöhotellet hör i Kirkenes, liknande det i Juokkasjärvi, fast byggt med snö. Ett fantastiskt byggnadsverk med 23 rum, en sagolig entré och reception. Gick en runda och beskådade konstverket. Därefter satte vi oss i restaurangen och tog oss varsinn pilsner och en Jägermeister. Vi blev en aning besvikna, då vi trodde att vi skulle få Jägern i isglas, men ikke sa Nikke. Då var Kent tvungen att fråga hur det stod till med den saken. Restaurangen var inte i själva hotellet, utan i ett vanligt hus. Klart att de inte kunde servera i isglas här, men om vi tog oss åter in på hotellet, så skulle det serveras Jäger i isglas. Så vi tog oss åter in i hotellet och i receptionen stod ägaren med varsitt glas och en flaska Jäger. Ni måste dricka fort, sa han. Jasså, varför då? var vår fråga. Han log och sa, vänta så får ni se. Han hällde upp Jägern och det visade sig att man fick ta den i ett svep, då isen tydligen inte tålde spriten som gick rätt genom botten på glaset. Så det blev lite slabbigt. Han tog kungligt betalt, bara isglaset skulle han ha 50 norska kronor för och innehållet, det som blev kvar i glaset, 80 spänn.
I dag är det måndag och bara en arbetsdag kvar innan jag reser hem. Gör som vanligt, avslutar med en del foton. Har fått en del av dessa av Pålle, som visar hur vackert det kan vara här uppe i norr.
Så, ni som läser, ha det så gott till nästa gång.
Grense Jakobsälv. Ryssland på andra sidan.
Vid receptionsdisken i Snöhotellet.
Laxskulptur i renaste is
En äkta dubbelsäng i ett av rummen i Snöhotellet
Isglas och Jägermeister
Jägern måste drickas per omgående
Snöhotellets exteriör
Reflektioner
Är nu här i Kirkenes för andra gången och man märker av naturenas snabba skiftningar när man är så här långt uppe i norr. Norrskenet är ett fenomen som är en sagolik upplevelse, ett grönskimrande ljusspel på himlafästet som inte kan beskrivas i ord. Annars har hösten tagit ett fast tag om tillvaron, mörkret lägrar sig allt tidigare och tidigare och vädret blir allt mer vinterlikt. Det bästa med att vara här är at tillvaron är helt undantagen från stress och det är lite av det spanska manana, dvs det vi inte hinner med idag det gör vi en annan dag.
Nordlänningen är en gästvänlig varelse, som alltid har tid för en pratsund om livets alla skeden och som alltid har ett leende på läpparna.
Arbete som vi pysslar med är något av det mest spännande man kan tänka sig. Att rusta upp en fabik för järnmalmsproduktion som stått stilla i 12 år är en utmaning i sig. Till det kommer dagbrottet, som när man befinner sig på plats, kan upplevas som om man befinner sig på månen. Sen kan man lägga till alla tunnlar som går kors och tvärs kilometervis. Kunde inte i min vildaste fantasi tänka mig att man kunde komma så långt ner i underjorden! Att ta sig ner och upp i dessa tunnlar är som det värsta träningspasset. Fuktigt och mörkt, så pannlampan kommer väl till pass. Så en sådan här anläggning kan nog betraktas som ett underverk i många aspekter.
Helt klart är det så att för en sydlänning så finns det många intryck att ta till sig, från en tillvaro som på många sätt är olik den man är van vid.
En dag i september
Här ska fartyg på 200 000 ton lägga till och lasta järnmalm