Murmansk del 2

Äntligen har motivationen och skrivklådan återvänt till denna arma själ, som lidit och pinats under en lång och eländig vinter här i världens ände. Nåväl, kanske det inte är så illa som det låter, men utan motivation är det en plåga att producera något läsvärt. Hoppas att du som läser och har följt berättelsen har överseende med denna brist.

För att fortsätta historien om besöket i Murmansk går vi in i dag två som startade en grå och tidig morgon. Tror att vissa av oss hade vissa svårigheter med att stiga upp och när de väl var uppe på benen kändes nog huvudet tungt på axlarna. Som sagt, allt har konsekvenser och så även föregående kväll i glada vänners lag.
I alla fall, så intogs en rysk frukost. Inte alls så annorlunda mot andra hotellfrukostar jag upplevt. Så mätt och glad blev i alla fall jag och upptankad med ny energi. Vilket skulle visa sig behövas, eftersom förmiddagen skulle ägnas åt att lyssna på två föreläsningar. Och alla som varit på föreläsningar, oavsett ämne och föredragare, tenderar blodsockret att dala ganska rejält efter en timme eller så och gäspningar blir mer regel än undantag.
Första delen behandlade de möjligheter som finns runt Murmansk och Kolahalvön, vilka inte alls är oävna med tanke på alla de naturresurser som finns där. Föredragshållare var den förre guvenörens rådgivare, Viktor tror jag att han hette.

I synnerhet pratade han om det stora gas- och oljefält ca 70-80 mil norr om Murmansk, Shtokman-fältet ute i det kalla Barents hav. Finns mer att läsa om på följande länk: http://en.wikipedia.org/wiki/Shtokman_field Ska enligt uppgift vara ett av världens största reserver av olja och gas, men på grund av dess läge enormt kostsamt att etablera.

Efter en kopp kaffe med tilltugg intogs scenen av en blond dam från Barents sekretariatet vilken jag helt tappat namnet på. I varje fall pratade hon om samarbetet mellan de norra delarna av Norge, Sverige, Finland och Kolahalvön och vilka möjligheter som den regionen har att erbjuda. I och för sig karga och ödsliga trakter, en infrastruktur som behöver rustas upp, men som sagt med stora naturresurser av alla de slag. Ska erkänna att vid denna tidpunkt var kanske inte intresset och engagemanget på topp. Magen började knorra på flertalet och tankarna riktades sakta men säkert åt mer världsliga och mer påtagliga ting.

Dags för lunch och varför inte intaga den på den välkända pizzerian Mamma Mia i Murmansk. Nåja, det var kanske att ta i att den är välkänd, men vad gör man inte för lite mat i magen. Efter rensade uppläggningsfat och med ny energi tog vi bussen till ett lokalt företag som tillverkade fönster. Vad det har med el att göra vet jag inte, men klart intressant upplevelse. I en för ögat ganska ny lokal producerades plastfönster, dvs fönsterram av plast och treglasruta. Genast tog yrkesskadan befälet när vi beskådade elinstallationerna och frågan hängde dytungt över sällskapet. Vem har installerat? Svaret var att det var de anställda som installerat och på följdfrågan om de hade några kunskaper var svaret kort och gott nej. Men belysningen lös och maskinerna snurrade, så det där med nödig kännedom är kanske inte så oävet i alla fall. Uppvärmningen av lokalen var en historia för sig i all sin enkelhet. Apparaturen såg ut som ett liggande oljefat med ett antal påsvetsade rör, liknande avgasrören på en bil. I tunnan hördes en fläkt och en oljebärnnare brumma och ut kom varm och behaglig luft. Men frågan är om denna konstruktion hade en ringaste möjlighet att värma lokalens hela volym i en smällkall vinter?
Från installationerna till produktionen. Inte var det mycket som var automatiserat, utan med handpåläggning gjordes det mesta. Plastprofilerna placerades i en jigg och sågades för hand. Vid nästa station var det någon som skruvade ihop profilerna i olika ramstorlekar och sedan placerades glasrutan i ramen och fönstret var färdigt för leverans. Såg faktiskt riktigt rejält ut och till det fantastiska priset av ca 1000 svenska kronor. Man ska kanske börja importera?

Efter en arbetssam dag var det dags för lite fest och glamman till vilken vi hade bjudit in våra ryska föreläsare. Till denna tillställning tog sällskapet taxi, vilket var en färd som sent ska glömmas. I den rysk-ortodoxa delen av världen är det tydligen kutym att välsigna allt mellan himmel och jord och så även taxibilar, vilket får till följd att gaspedalen i stort sett bara har ett läge, det vill säga bottenläge. Vår taxibil var en gammal Moskovitch (tar inte ansvar för den stavningen) och en ung och fager rysk kvinna till chaufför. Det var nog en dj-vla tur att det vilade en välsignelse över bilen, för oj vad det gick! Lite handsvett fanns det nog i passagerarnas händer och en del blundade nog.
Väl framme intog vi ett långbord och våra ryska gäster beställde in vodka. Här fick vi bekräftat att det går att dricka vodka ur stora dricksglas och i stora mängder tillika. En av mina kollegor, inte namngiven, antog en ikke uttalad utmaning och försökte hålla jämna steg med våra ryska gäster och hur det slutade kan nog de flesta ana. Om inte annat så var det ganska påtagligt morgonen efter och det var ingen vacker syn ska jag tillägga.

Måste även tillägga att detta var den godaste vodka som min strupe smakat av. Mild som vatten och totalt förrädisk.
Efter en smaklig spis hade våra kära chefer vissa utmärkelser att annonsera och dela ut. Och i ett norsk företag med mestadels svenska medarbetare var det ju naturligt att utnämna årets svensk. Men eftersom våra chefer tyckte att det vägde oerhört jämnt mellan två av medarbetarna hade de den goda smaken att utnämna båda dessa till årets svensk. Till våra stora förvåning föll valet på två norrmän och förvirringen var total. Undrar hur de tänkte? Kanske är det dags att återinföra unionen mellan Norge och Sverige? Men oavsett denna förvirring utbröt glada tillrop och varma applåder.

En ny svensk medborgare


Och en till...


Efter en god natts sömn, för vissa och för vissa inte alls, var det dags att ta farväl av våra ryska gäster, vilka såg helt oberörda ut efter föregående kvälls vodkaintag. Kollegan min var inte alls oberörd och ville bara hem. Men träning ger färdighet och nästa gång han beträder rysk mark kan ha dricka vodka som en hel karl. Eller inte?
Väl på bussen var det en del som var ganska trötta och andra på gott humör.

Nåja, han blev så småningom ganska trött och stillade sig och färden hem till Kirkenes gick i tystnadens tecken.

På vägen hem stannade vi till vid Litsa. Litsa är berömt för ett stort militärt slag under andra världskriget och för den kyrkogård/minneplsta som nu vilar på platsen. Det var här den sovjetiska armen stoppade tyskarna i norra Ryssland och minnesmärkena talar om hur otroligt många som stupade här. I denna ödsliga terräng är det omöjligt att föreställa sig de strapatser som soldaterna på de båda sidorna genomled och hur många liv som slocknade just här.







 

 

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0