Vinterro

Åter i Kirkenes efter en veckas underbar skidåkning i Tjeckien. Inte många som tror att Tjeckien har så fantastiska skidbackar att de går att jämföra med backarna i alperna.
Vi drog en tidig lördagsmorgon över Öresundbron och ner till Gedser, för att ta båten till Rostock. Väl på autobahn matade vi på mil efter mil och framåt kvällen var vi framme på delmålet, en liten pitoresk stad i östra Tyskland alldeles vid gränsen till Tjeckien. Östra Tyskland är en kulturellt smultronställe, där inpassagen är som att förflytta sig ett par hundra år tillbaka i tiden. Här har man varit noga med att bevara den gamla stadskärnan med rådhus och stadens torg strax framför. Efter en väl underbyggd måltid, bestående av världens största wienerschnitzel och minimalt med potatis och ett par stadiga öl, var det dags för en välförtjänt natts sömn.
Efter en stadig tysk frukost, var det dags för den sista biten till vårt eget lilla skidparadis, Rokytnice nad Jizerou, inte alls långt från Liberec där skid-VM gick av stapeln i år.
Efter tio år får vi alltid ett kungligt välkomnande på hotellet, där det per person går loss på 160 svenska kronor per natt inklusive frukost. Var annars får man ett rum för det priset?

Nästa station är skiduthyraren, också där har vi ett speciell relation, med en hemmagjord magborstare. Om jag inte hade vetat bättre, skulle jag kunna ta denna dryck som rena flygfotogenen. Men man får ta seden dit man kommer. Å andra sidan brukar vi jämna ut plågorna med att bjuda på en Jägermeister när vi lämnar in skidorna för kvällen. Också här kommer man billigt undan, ca 250 kronor för en komplett skidutrustning i fyra dagar. Inte fy skam för en fattig själ.
Och för 600 kronor för ett liftkort, så är man beredd på att kasta sig utför fjället. Två sittliftar tar oss upp till ca 1400 m och väl där har Ingemar Stenmark intagit tronen på nytt. Ganska snart inser man att självkänslan spelar en ett spratt, när mjölksyran fyller lårmusklerna och enda chansen att få stopp på ekipaget är att stå på öronen. Inte speciellt kul att erkänna sådana svagheter...
Som tur är finns det rastställen, utsatta på strategiska platser i backarna och då passar man på att fylla på både mod och självkänsla. Kan bekräfta att tjeckisk öl är bland det bästa en törstig strupe kan behandlas med, och när ett stort glas bara betingar ca 12 kronor, har man råd med mycket mod.
Men efter två dagars hård träning i konsten att ta sig ner för en backe full med snö, så börjar tekniken infinna sig och fartupplevelsen börjar bli påtaglig. Som tur är har jag min personliga fotograf med mig som förevigar allt som sker i backen.
Hur som helst, så går en vecka fort i glada vänners lag och allt har ett slut. Bara ett tufft jobb återstår på hemresan, fylla bilen med diverse behagliga drycker hos Calles i Rostock. En Volvo V70 sväljer förvånansvärt mycket och alla var glada och nöjda när vi åter äntrade färjan för hemresan.



Fartdåre efter två öl. Ingen självkritik alls!




Champagnefrukost! Dyr rysk champagne på undertecknads 50-årsdag




På väg mot toppen på ca 1400 m




Jag och Erica i liftkön




En mycket god vän och mentor i njutfull position




Vacker vy över frusna granar




Efter ett hård förmiddag behövs depåerna fyllas på med proteiner och annat, som
välkryddad tjeckisk korv och ett par öl att skölja ner med




Tekniken sitter som en smäck och nu börjar det likna något!




Den nya generationen, Erica




Nog för att vi behöver bränsle, men flygfotogen är väl ändå att ta i. Hemmagjort och smakar f-n!
Men fixa skidor kan de!




Visst kan man ha det sämre...




Världsomseglaren i ett helt annat element, men dalskidan skar bra.




Rast och vila!




Som den frisksportare jag är, så promenerar jag ju hem. Måste ju får ur mjölksyran
ur benen på något sätt. Hade ändå svårt att ta mig ur sängen på morgonen därpå!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0